Eslövs rikaste man: ”Folk förstår inte hur mycket arbete det är att vara ledig”
Champagne till frukost. Fyra massörer före lunch. Och ett telefonsamtal om en parkeringsavgift som hotar att förstöra hela eftermiddagen.
Champagne till frukost. Fyra massörer före lunch. Och ett telefonsamtal om en parkeringsavgift som hotar att förstöra hela eftermiddagen. Expressbladet följde Rune Silfverkrans, 64, under en vanlig dag i ett liv där pengarna aldrig tar slut – men tålamodet gör det redan klockan 09.17.
Klockan är 07.42 när den första korken lämnar flaskan.
Utanför köksfönstret ligger Eslöv under ett tunt septemberdis. En skåpbil passerar på gatan. Någon är på väg till arbetet. Rune Silfverkrans följer bilen med blicken medan hans frukostvärd fyller glaset.
– Jag tycker om att vara uppe samtidigt som vanligt folk. Man tappar annars lätt kontakten.
Han sitter i morgonrock vid ett bord med plats för fjorton. Framför honom står äggröra, löjrom och en liten skål med något som har flugits hit trots att det mest liknar yoghurt.
Champagnen kostar 3 800 kronor flaskan. Rune vill gärna att vi skriver att han köper den lådvis.
– Det blir en helt annan ekonomi då.
På bordet ligger också ett reklamblad från mataffären. Han har ringat in kaffe med en gul penna. Max två paket per hushåll.
– Där har de blivit hårda, säger han.
Förmögenheten finns framför allt i fastigheter. Hur mycket han äger vill han inte säga, men när vi frågar om huset mittemot lutar han sig fram för att se vilket vi menar.
– Ja. Det också.
Han beskriver sin uppväxt som enkel. Fadern började med två tomma händer och en mindre industrifastighet som så småningom visade sig vara elva industrifastigheter.
– Men jag fick ingenting gratis. Jag fick ta över lånen också.
Han gör en paus.
– De var i och för sig lösta då. Men pärmarna fanns kvar.
Klockan 09.00 väntar dagens första bokning i husets spaavdelning. Här finns kalksten, indirekt belysning och en liten skylt där det står ANDAS. Skylten kostade mer än Rune tycker att en skylt borde kosta, men inredaren hade redan beställt den.
Fyra thailändska massörer från en lokal salong står redo runt behandlingsmattan. Rune har bokat samtliga samtidigt.
– Jag började med en, berättar han. Sedan tänkte jag att det måste gå att effektivisera.
Teamledaren Mali fördelar arbetet. Två tar axlar och armar, två arbetar med benen. Rune ligger i lösa behandlingskläder och försöker förklara hur han vanligtvis organiserar projekt med flera entreprenörer.
– Nu är du tyst och slappnar av, säger Mali.
Han blir tyst.
Det är första gången under vårt besök som någon ger honom en instruktion utan att först kalla den ett förslag.
Vid 09.17 vibrerar telefonen. Rune sträcker sig efter den, men en av massörerna håller fortfarande hans arm.
– Det kan vara banken.
– Banken får vänta, säger Mali.
Rune ser uppriktigt överraskad ut över möjligheten.
Efter behandlingen reser han sig försiktigt och konstaterar att han känner sig som en ny människa. Sedan frågar han om det blir grupprabatt när gruppen består av en person.
Mali räcker honom fakturan.
– Fyra personer har arbetat.
Han granskar den, nickar och betalar.
Klockan 10.30 hämtar chauffören Leif honom för en tur till kontoret. Det ligger några minuter bort, men Rune uppskattar bilresan eftersom den ger honom tid att ställa om mentalt.
I dag hinner han nästan göra det innan de är framme.
På kontoret väntar ett möte om ett tak. Taket behöver bytas. Rune frågar om det verkligen behöver bytas nu, får se ett fotografi av regnvatten i en hink och godkänner arbetet.
– Man måste kunna fatta svåra beslut, säger han efteråt.
Mötet har tagit nio minuter. Han ber assistenten lägga in återhämtning före lunch.
Vi slår oss ner i en sittgrupp som ingen annan verkar använda. Rune berättar att han gärna skulle arbeta mindre, men att verksamheten är beroende av hans närvaro.
Genom glasväggen ser vi sex personer fortsätta arbeta medan han visar oss bilder på sitt nya uterum.
Lunchen serveras hemma klockan tolv. Privatkocken har lagat falukorv med potatismos, på Runes uttryckliga begäran.
– Skriv gärna det. Jag äter vanlig mat.
Korven kommer från en småskalig producent. Moset har passerats genom en sil. Senapen presenteras på en sten.
Rune tittar på stenen.
– Har vi ingen skål?
Det har de. Stenen bärs ut.
Under lunchen anländer dagens verkliga motgång. Leif har fått betala 28 kronor i parkering under ett ärende.
Rune lägger ner besticken.
– Hur länge stod du?
– Tjugo minuter.
– Tjugo?
Han ber att få se kvittot. Sedan tar han fram telefonen och räknar ut timpriset. Därefter räknar han ut dygnspriset, trots att ingen har föreslagit att bilen skulle stå kvar ett dygn.
– Det är principen, säger han.
Vid bordets andra ände frågar hans fru Ulla om han har sett fakturan för att värma upp den tomma poolen i gästhuset.
Rune har inte sett den.
– Den får ekonomin titta på.
Klockan 14.00 ska han välja tyg till bibliotekets nya fåtöljer. Biblioteket innehåller 640 böcker, inköpta tillsammans med hyllorna. Rune har läst flera av ryggarna och vet ungefär var biografierna står.
Inredaren visar tre nyanser av beige. En heter Sand, en heter Linne och en heter Stillhet.
Rune väljer Stillhet tills han får veta att den är billigast.
– Visa Linne igen.
Beslutet tar tre kvart. Efteråt går han ut på terrassen med kaffe och en mazarin. Han äter först fyllningen med sked och sparar kanten till sist.
Det är dagens första syssla han utför helt utan hjälp.
Vid 15.30 kommer representanter för en lokal förening för att ta emot ett bidrag till ungdomsverksamheten. Rune överlämnar en check på 5 000 kronor, tryckt på en skiva som är för stor för att rymmas i deras bil.
Fotografen ber honom vrida checken lite mot ljuset.
– Ungdomarna är vår framtid, säger Rune.
En av föreningens ledare frågar om han vill komma förbi och se verksamheten någon kväll.
Rune ber assistenten titta i kalendern.
– Jag ska bara stämma av hur du ligger med återhämtningen, säger hon.
När gästerna har gått dröjer han kvar vid grinden. På andra sidan står grannen och försöker få igång en lövblås. Rune går fram, ger två råd som inte hjälper och hämtar sedan en skruvmejsel.
I tjugo minuter står de böjda över apparaten. Till slut startar den.
– Det var kontakten, säger Rune när han kommer tillbaka.
Han ser nöjdare ut än efter takmötet.
Middagen serveras 19.00. Det blir piggvar, ett vitt vin som Rune beskriver som ”förvånansvärt rimligt” och ett långt samtal om huruvida de verkligen behöver ett utekök till.
– Vi har ju ett, säger Ulla.
– På den sidan, säger Rune och pekar.
Ulla fortsätter äta.
Senare sitter vi i vardagsrummet. På väggen hänger en tavla som han köpte efter råd från en bekant. Han är inte helt säker på åt vilket håll den ska sitta, men värdet har enligt uppgift stigit oavsett.
Vi frågar vad pengarna egentligen har gett honom.
Den här gången svarar han inte direkt.
– Frihet, säger han till slut. Att själv bestämma över sin tid.
Assistenten ringer för att gå igenom morgondagen. Det är frukost 08.00, fotvård 09.00, lunch 12.00 och någon som kommer för att kontrollera luftfuktigheten vid tavlan.
Rune undrar om fotvården kan flyttas.
Det kan den inte.
Han lägger undan telefonen.
– Folk förstår inte hur mycket arbete det är att vara ledig.
Klockan 22.18 följer han oss till dörren. Huset är tyst. I köket plockar någon undan de sista glasen.
Han frågar vad reportaget kommer att heta och påminner oss om falukorven. Sedan drar han åt skärpet på morgonrocken och ser plötsligt bekymrad ut.
– Vilken tid öppnar mataffären i morgon?
Vi frågar om det gäller kaffet.
Han nickar.
– Ulla säger att personalen inte räknas som egna hushåll.