Homofilmens epicentrum är återställt – den här gången heter det Säffle
Trenden pekar rakt upp. Inte i Stockholm. Inte i Malmö. I Säffle.
Inte sedan tidigt åttiotal, när videon fortfarande var möbel och ljuset mättes i watt snarare än i färgtemperatur, har svensk homosexuell porrfilmsinspelning haft ett så tydligt geografiskt centrum. Nu är det tillbaka. Epicentrum är återställt. Det ligger vid Byälven.
Lokala uthyrare talar om beläggning. Tre före detta lagerlokaler längs kajen har på några månader gått från ”möjlig företagslokal” till ”kreativ studioverksamhet”. I ansökan står sällan ordet porr. Där står ljus, logistik och närhet till parkering. Kommunen stämplar. Det är det kommun gör.
En producent som vill kallas Tomas, och som tidigare filmade i en lägenhet i Högdalen där grannen alltid spolade precis när det gällde, säger att Säffle har tre saker Stockholm saknar: tystnad efter klockan nio, takhöjd och en pizzeria som inte frågar.
– I Stockholm kostar ett tomt rum mer än en skådespelare. Här kostar rummet mindre än lunchen. Det är hela affärsmodellen.
Åttiotalet nämns ofta. Då fanns det fortfarande svenska produktioner som inte behövde låtsas att de var internationella. Sedan flyttade branschen ut, först till videoexporten, sedan till nätet, sedan till ingenstans särskilt. Det som blev kvar var amatörklipp och en känsla av att platsen slutat spela roll.
Nu spelar platsen roll igen. Inte som romantik. Som hyra.
Säffle har pappersbruk, verkstad och Sveriges yngsta stadsrättigheter. Det är en mening som brukar stå i kommunbroschyrer. Den nya meningen är att samma industriella skal som en gång höll massa och ventiler nu håller greener, extra handdukar och en elcentral som klarar mer än en brödrost. En elektriker i stan ska enligt uppgifter ha sagt att han inte frågar vad lamporna ska belysa. Han frågar hur många.
Näringslivskontoret har inte gått ut med pressmeddelande. De har gått ut med tystnad, vilket i en kommun av den här storleken är en slags policy. En tjänsteman som inte vill namnges säger att man ”välkomnar alla lagliga näringar” och att bygglovsprövningen är densamma oavsett om lokalen ska rymma reservdelar eller nakna män.
Skillnaden märks ändå. Caféet vid bron öppnar tidigare. Gymmet har fått tre nya medlemmar som tränar som om de har deadline. En kioskägare säger att efterfrågan på sportdryck och tuggummi ökat samtidigt, vilket han tolkar som att någon både ska prestera och se avslappnad ut.
Marknaden pekar uppåt av skäl som har lite med Värmland att göra och mycket med tiden. Plattformarna betalar sämre per visning. Publiken vill ha något som inte ser ut som samma vita lägenhet i femhundrade tagningen. En plats som faktiskt är en plats säljer. Säffle är envis nog att vara sig själv. Det går att filma en kaj, en lastbrygga och en himmel som inte ber om ursäkt.
Kritikerna finns. En insändare i den lokala tidningen undrade om detta är den tillväxt kommunen menade. En annan svarade att det i alla fall är tillväxt. Båda har rätt på sitt sätt.
Det är inte en guldålder. Det är en flytt. Från algoritmens icke-plats till en småstad som fortfarande har tomma kvadratmeter och folk som kan hålla tyst.
Epicentrum är återställt.
Inte för att Säffle bad om det.
Utan för att hyran, ljuset och avståndet till närmaste granne till slut vägde tyngre än prestige.