Kommunen jäste fram 1,6 miljarder – till surdeg på Södermalm
När bostadssiffrorna inte bar kalkylen räknade Stockholm om degen. Sedan fanns både behovet, pengarna och tre andra projekt som ingen hade bett om.
Stockholms stad har beslutat att satsa 1,6 miljarder kronor på surdeg. Inte som metafor. Inte som livsstil. Som deg. Levande kultur av mjöl och vatten, förvarad i kylskåp på Södermalm, med uppdrag att jäsa bröd och, enligt underlaget, “stärka den kommunala självbilden inifrån ugnen”.
Det började som ett bostadsprogram. Det slutade som en burk.
Behovet uppstod i Excel. Staden hade en ram för socialt blandat boende på innerstan, men för få tomter, för höga överklaganden och för många grannar med synpunkter på skugga. I april bytte kontoret därför enhet. I stället för lägenheter per hektar räknades jäsningskapacitet per folkbokförd.
En aktiv surdeg på minst 80 gram bedömdes motsvara 0,4 bostäder i planeringshänseende, eftersom båda “tar plats, kräver matning och skapar förväntan”. När 12 000 statistiska degekvivalenter släpptes in i modellen uppstod plötsligt ett underskott. Underskottet hette 1,62 miljarder.
Så gick leken till, enligt den PM Expressbladet tagit del av:
Först flyttades 740 miljoner från “fördröjd upprustning i ytterstaden” till posten potentiell innerstad som inte blev av. Motivet var att pengarna annars skulle ha blivit fönster i Husby, vilket kalkylen kallade “lågt narrativt utfall per krona”.
Därefter räknades densamma miljonerna om till klimatnytta. Långjäsning skjuter upp bakningens utsläpp med upp till 18 timmar. Timmarna bokfördes som minskning. Minskningen bokfördes som intäkt. Intäkten släpptes tillbaka in i ramen som om den vore ett bidrag från framtiden.
Steg tre var befolkningen. Invånare som i en enkät svarat att de “gillar bröd” viktades upp med faktorn 1,7. De som svarat “köper påse” viktades ned, men försvann inte. De blev en riskpost: orealiserad degpotential.
Risken krävde åtgärd. Åtgärden krävde surdeg. Surdegen krävde lokal. Lokalen krävde Södermalm, eftersom det var där siffrorna redan bodde.
Av de 1,6 miljarderna går 410 miljoner till själva degen: inköp av råg, temperaturstyrda skåp, jourhavande bagare och ett kommunalt moderbibliotek i ett före detta gatukök på Renstiernas gata. Där ska stadens officiella starter leva. Den heter Stockholm 1 och ska matas tisdag och fredag.
Utebliven matning räknas som avtalsbrott mot klimatplanen.
Resten av pengarna räckte inte till lägenheter. De räckte till tre andra projekt som, när kalkylen väl hade fått smak för omräkning, såg lika nödvändiga ut.
Projekt 2: Den kommunala tystnaden på Mariatorget. 280 miljoner går till att köpa upp bakgrundsljud. Staden har mätt decibel från barnvagnar, släpande sulor och folk som säger “exakt” och bedömt att torget behöver en tystare version av sig själv för att “möta den förväntan som statistiken redan sålt”.
Pengarna finansierar absorbenter i buskage, en app som ber folk sänka rösten i efterhand, och en tjänsteman vars enda uppgift är att stå stilla så att medelvärdet sjunker. I bokslutet heter det ljudmässig förtätning utan människor.
Projekt 3: Återvinning av obesvarade mejl. 335 miljoner avsätts för att pressa kommunens obesvarade inkorgar till en ny råvara. Varje mejl som legat mer än 90 dagar utan svar klassas som “lagrad medborgarvilja”.
Viljan ska enligt förstudien kunna malas, arkiveras och återföras som policy. Pilotanläggningen står i ett bergrum under Medborgarplatsen. Första batchen, 1,2 miljoner mejl om cykelställ, blev en grå massa som luktar toner och ursäkt. Kontoret kallar den demokratiskt slagg. Den ska användas som fyllnad i framtida samråd.
Projekt 4: Reservlinbana för känslor mellan Slussen och Hornstull. Hela 595 miljoner går till en linbana som inte ska ta folk. Den ska ta stämningar. Kabinerna är tomma, men i kalkylen lastas de med “oavslutade samtal, flyttimpulser och säsongsbetonat vemod”.
Varje vända bokförs som minskad trängsel i själen, vilket i förlängningen sänker trycket på BUP med ett tal så litet att det bara syns om man avrundar åt det håll nämnden redan står. Banans dragning sammanfaller med den sträcka där surdegen, enligt riskanalysen, annars skulle känna sig isolerad.
Oppositionen undrar varför inte en enda vanlig lägenhet kom ut. Finansroteln svarar att lägenheter vore “för bokstavliga” så sent i processen. När enheten väl bytts från kvadratmeter till jäsning vore det metodologiskt ohederligt att återvända till väggar.
Tomas Lidholm, som räknat på ärendet, säger att 1,6 miljarder inte är slöseri. Det är konsekvens.
“Om vi hade byggt bostäder hade siffrorna sett ut som förut,” säger han. “Nu ser de ut som om något hänt. Deg händer. Den bubblar. Den går att visa upp i utskott.”
På Renstiernas gata matas Stockholm 1 klockan nio. En handläggare väger burken, skriver upp grammat i protokollet och går. Burken är 1,6 miljarder lättare än kalkylen. Skillnaden kallas fortsatt arbete.