Sekundärkränkt socialist gråter sig till sömns – inte för sig själv, utan för protokollet
Han somnade först när kränkningen var dokumenterad, delad och korrekt märkt. Själva sömnen kom i andra hand.
STOCKHOLM. I en tvåa på Södermalm har 34-årige Linus släckt lampan tre gånger i natt. Varje gång tände han den igen. Inte för att han själv var ledsen. Utan för att någon, någonstans, eventuellt kunde ha blivit det.
– Jag kan inte sova om det finns en obearbetad orättvisa i rummet, säger han till Expressbladet, med en mugg örtte som enligt förpackningen är både klimatkompenserad och intersektionellt granskad. – Det vore privilegium.
Linus är medlem i ett vänsterparti, tidigare aktiv i tre föreningar och just nu ordförande i en sluten chatt som heter Vi ser er. På kvällen scrollar han. På natten gråter han. På morgonen sammanfattar han gråten i ett inlägg med tre triggervarningar och en länk till en rapport.
Det som utlöste nattens omgång var en bild på en grillkorv. Ingen hade ätit den. Ingen hade ens sagt att den var god. Men den saknade ursprungsmärkning för både kött och maktordning.
– Det är inte korven, förklarar Linus. – Det är tystnaden runt korven.
Sömn som politisk handling
Enligt en intern enkät i Linus förening sover 61 procent sämre sedan de började “hålla utkik”. Ytterligare 22 procent sover bättre, men bara efter att ha skrivit ett öppet brev. Resten har gått över till tupplurar mellan poddavsnitt.
Sömnspecialisten Märta Blom vid det fiktiva men högtidligt namngivna Institutet för ställföreträdande känslor kallar fenomenet “moralisk nattjour”.
– Patienten somnar inte förrän någon annan har fått rätt. I svåra fall inte ens då, säger hon. – Drömmen skjuts upp till nästa utspel.
Linus nickar. Han har prövat örngott i jordnära toner, andningsövningar och att stänga av notiser. Det sista varade i elva minuter. Sedan tänkte han på dem som inte kan stänga av.
Gråten har rutin
Kvällsrutinen är fast: Ett inlägg som någon annan “borde reagera på”. En tyst minut för dem som inte såg inlägget. En kort gråt, gärna vänd mot fönstret så att innergården förstår allvaret. En uppföljning: “Jag sover inte i natt. Tänker på er.”
Grannen i trean, som grillar korv utan analys, har slutat hälsa. Linus tolkar det som ett strukturellt avståndstagande.
– Jag gråter inte för att jag är svag, säger han. – Jag gråter för att systemet inte gråter.
Vid 02.17 somnade han till slut. Inte för att orättvisan var borta, utan för att batteriet tog slut. Telefonskärmen slocknade mitt i en tråd om ojämlik tillgång till trygga tårar.
På morgonen vaknade han utvilad nog att skriva att han inte var utvilad. Det, säger han, är det minsta man kan göra.