Svenskbyn i Brasilien – 2 300 svenskar, en flod och en by som vägrade stå still
Det sägs att 2 300 svenskar etablerade sig i Brasilien på 1930-talet och byggde en Svenskby. Det är en vacker siffra. Den har bara tre problem: året, antalet och byn.
Det börjar alltid med ett löfte.
Gratis båtresa. Jord. Ett nytt liv långt från storstrejk, nödår och trånga kök. Brasilien ville ha vita nybyggare efter slaveriets slut. Sverige hade folk som hellre tog Hamburg än en enkelbiljett till Minnesota.
Resultatet kallas ibland Svenskbyn. På kartan heter det mest Guarani. I propagandabroschyrerna hette det nästan Nova Suecia. I verkligheten hette det: gå inlandet, hoppas att floden håller sig.
Inte 1930. Inte 2 300 på en gång.
Den svenska utvandringen till Brasilien kom i vågor, inte som en enda inflyttning mitt i depressionen.
Först en handfull 1868–69. Sedan den stora skocken 1890–91, ungefär två tusen personer från Stockholm och Sundsvall. Sedan ännu en omgång 1909–11, bland annat från Kiruna när gruvan tystnade och tidningarna annonserade Sydamerika som om det vore en sommarstuga.
Sammantaget: tre till fem tusen svenskar mellan 1880 och 1914. Brasilianska register räknar knappt fem tusen svenskar in till landet 1884–1939. På 1920- och 30-talet dabbar det av. Några hundra nordbor registreras. Inte en ny stad.
2 300 är alltså inte en folkräkning. Det är en siffra som vandrat mellan släktberättelser, kvällstidningsminne och den eviga svenska viljan att det ska ha varit fler.
Kolonin som redan var försenad när den kom fram
Målet låg i Rio Grande do Sul, vid Uruguayfloden. En koloni mättes ut åt svenskarna: Guarani, senare Guarani das Missões. Där skulle byn stå.
Resan från kusten tog längre tid än resan från Sverige. En del dog på vägen. En del skrev hem att jorden var sten, läkaren tre dagars resa bort och barnen på väg att bli ”lika okunniga som folket här i allmänhet”.
År 1911 steg floden sjutton meter. Hus, boskap och skörd åkte med. Svenska staten evakuerade femhundra, kanske sjuhundra. Resten gjorde det enda logiska efter en översvämning: de gick över vattnet.
Byn flyttade till Argentina och bytte namn
På andra sidan floden, i Misiones, växte det som kom närmast en riktig svensk by: Villa Svea. 1928 blev den staden Oberá. Där fanns svensk skola, svensk församling och stadsdelar som lät som en telefonkatalog från Värmland: Villa Lindström, Villa Fredriksson, Villa Kindgren.
På 1940-talet bodde omkring niohundra svenskar i trakten. Vägen de huggit genom skogen heter fortfarande Picada Sueca. Den svenska stigen. Den leder inte till 1930-talets Brasilien. Den leder till den plats där de som inte dog och inte åkte hem till slut stannade.
Så ja. Det fanns en svensk by. Den bara vägrade ligga kvar i det land broschyren pekade på.
Vad som blev kvar i Brasilien
I Guarani das Missões säger man än i dag att svenskarna kom först. Sedan kom polackerna och blev fler. Det finns ett svenskt hus, ett kulturhus längre in i delstaten, gravstenar med efternamn som låter fel i portugisiskan.
Pingstmissionärer från Sverige dök upp under 1910- och 20-talet och byggde kyrkor i stället för åkrar. Senare kom företagen. Ericsson. Handelskammaren. En annan sorts koloni, med aircondition.
Ättlingarna finns kvar. De talar portugisiska. Några kan fortfarande säga morfar på svenska. Det är vad en utvandring blir när den lyckas precis lagom: ingen flagga på torget, men ett namn i kyrkboken.
Siffran som ville vara större än historien
Att säga att 2 300 svenskar etablerade sig i Svenskbyn på 1930-talet är att slå ihop tre decennier, två länder och en översvämning till en rubrik.
Sanningen är torrare och bättre.
Några tusen gav sig av. Många ångrade sig. En del dog. En del odlade vidare. En del gick över floden och byggde Villa Svea. Brasilien fick en fotnot. Argentina fick en stadsdel. Sverige glömde båda, eftersom USA redan tagit alla bra utvandrarhistorier.
Svenskbyn finns. Inte som kommun. Som efterskalv.
Och om någon ändå vill räkna till 2 300: räkna gravarna, de återvändande, de som stannade i Guarani, de som gick till Oberá och barnbarnen som fortfarande heter Andersson men uttalar det fel. Då kommer man närmare. Då slutar byn att vara en siffra och börjar bli en släkt.