I Bomhus sover en man under gräsmattan – föreningen kallar det dränering
Tommy Norén går till sängs när sista lampan släcks i radhuset. Inte i sängen. I jordkammaren under tujahäcken.
Tommy Norén, 41, bor i ett radhus i Bomhus. På pappret är han lagerarbetare med nattpass. I praktiken försvinner han klockan tjugotre bakom tujorna, lyfter en lucka av plywood och sjunker undan. Gräsmattan ser orörd ut. Under den finns tre rum, ett litet förråd för konserver och en luftkanal mot komposten.
Han kallar det inte källare. Han kallar det gryt. Ordet används utan citationstecken när Expressbladet träffar honom i skymningen, i den randiga dräkt han sytt om tre gånger. Pälsen är sliten vid knäna. Doften är jord, tvättmedel och något han inte vill specificera. “Människor sover ovanpå marken och tror att det är neutralt,” säger han. “Det är bara vana.”
Villaägarföreningen har protokollfört saken som “okonventionell dräneringslösning”. I tre år. Ordföranden Inger Holmblad visar anteckningarna vid köksbordet, ovan jord. Där står att tomten släpper ifrån sig fukt nattetid, att någon hör grävning, och att Tommy “vistas i anläggningen i en särskild klädsel som underlättar arbetet”. Ingen har skrivit djur. Ingen har skrivit lek. Protokollet är torrt som en grunnersättning.
När kommunen till slut skickade en miljöinspektör mättes gångarnas djup med laser. I yttrandet jämförs konstruktionen med en gryt av arten Meles meles, “dock med avvikande rumshöjd”. Inspektören rekommenderar inte avveckling. Tvärtom: eftersom gångarna nu används regelbundet kan de, enligt en bisats, omfattas av samma hänsyn som ett bebott gryt i skogsmark. Tommy har alltså grävt sig in i ett regelverk. Ut är svårare.
På helgerna åker han ibland till en sporthall utanför Sandviken. Där samlas folk som också har sytt sig andra kroppar. Tommy pratar lite. Han tar av huvudet när kaffet serveras i pappmugg, sätter tillbaka det före toalettbesöket. En kvinna i rävdräkt säger att Bomhus-grytet är “det mest konsekventa hon hört”. Tommy rycker på pälsaxlarna. Konsekvens, säger han, är bara det som blir kvar när man slutar förklara sig.
Arbetsgivaren tror fortfarande att nattpassen är nattpass. Stämpelklockan stämmer ungefär med grävlingens aktivitetsperiod, noterar en zoolog som Expressbladet ringer för en bisak. Zoologen skrattar till, ber sedan om ursäkt. “Jag menar dygnsrytm. Inte… ja.” Han blir tyst. Tystnaden är mer precis än ordet han undvek.
Grannarna har anpassat sig utan omröstning. Gräsklipparen går inte längre längs tujorna. En barnfamilj slutar lämna matavfall i öppna kärl. Någon har lagt en skål med jordnötter vid luckan, sedan slutat med det efter att Tommy skickat en lapp: “Tack. Men jag handlar själv.” Lappen var skriven med blyerts, i versaler, som om avsändaren inte litade på att handstilen skulle räknas som mänsklig.
Det absurda, om man insisterar på att leta, sitter inte i pälsen. Det sitter i hur snabbt det svenska systemet hittar en blankett. Dränering. Komplementbyggnad. Artskydd. Allt går att stämpla. Tommy Norén sover under sin egen gräsmatta i Gävle och det enda som ännu saknas är en ruta för orsak. Den rutan, säger Inger Holmblad, “tar vi i nästa års möte, om det blir tid över”.
Innan Expressbladet går ber Tommy om att inte fotografera luckan rakt uppifrån. “Det ser ut som en grop,” säger han. “Det är ett rum.” Han drar luvan över huvudet, backar ner för den första kröken och släcker pannlampan. Gräsmattan lägger sig. Från gatan syns bara ett radhus i Bomhus, en tuja och en man som enligt folkbokföringen bor där han alltid har bott.