Chefen som tog livet av arbetsglädjen – och kallade det transformation
Det finns dåliga chefer. Sen finns det chefer som gör att man börjar förstå varför vissa människor tar trappan sju våningar upp, bara för att vinna tre extra minuter innan första mötet.
På ett av landets största bolag – vi kallar det Koncernen, för namnet är lika utbytbart som visionen – sitter en man som heter Göran. Inte ett påhittat Göran. Ett riktigt, levande, PowerPoint-andande Göran. Han har en titel så lång att den behöver eget Slack-kanal. Han säger ”vi” när han menar sig själv. Han säger ”agilt” när han menar ”jag har ändrat mig igen”.
Göran har öppen dörr. Bokstavligen. Dörren står öppen. Innanför sitter han med lurarna i och skriver ”kan du ta det här snabbt?” till tretton personer samtidigt. När någon faktiskt går in tittar han upp som om man avbrutit en begravning.
Hans favoritmening är: ”Jag vill bara bolla en tanke.”
Tanken är alltid densamma: att någon annan ska göra jobbet, att han ska få äran, och att deadlinen redan var i förrgår.
Han införde ”feedbackkultur”. Det visade sig betyda att han ger feedback. Resten av avdelningen får en tumme upp på Teams och en påminnelse om att ”vi måste bli bättre på att fira framgångar”. Framgångarna firas med en digital confetti-emoji klockan 17:58 på en fredag.
Göran håller stand-up. Den tar femtio minuter. Ingen står. Han sitter. Han har en slide som heter ”Synergier framåt” med en pil som pekar mot en cirkel. Cirkeln heter ”Vi”. Pilen heter också ”Vi”. Ingen vet vad som ligger i mitten. Det är antagligen Göran.
Han mäter engagemang. Inte i resultat, inte i kvalitet, utan i hur snabbt man svarar på hans meddelanden efter klockan tjugo. Den som svarar först är ”driven”. Den som svarar i morse är ”inte riktigt med på tåget”. Tåget går, enligt Göran, alltid just nu.
Semester är en personlig svaghet. Han tar den själv, förstås – två veckor i juli, ”för att ladda om visionen”. Resten av året skickar han mejl som börjar med ”hoppas du har en skön ledighet, snabbt bara:”.
Det mest skrämmande är inte att han är inkompetent. Inkompetens kan man runda. Det skrämmande är att han tror att han är bra. Han har gått en intern kurs som heter Ledarskap 2.0 och kommit ut med en ny favoritfras: ”Jag coachar, jag detaljstyr inte.” Sen detaljstyr han typsnittet i någon annans presentation.
Människor slutar inte på Koncernen. De bleknar. De lär sig att säga ”spännande” om saker som är tråkiga. De lär sig att skratta åt Görans skämt om synergi. De lär sig att ha två kalendrar: en som chefen ser, och en som innehåller det faktiska arbetet.
En kollega sa nyligen, tyst vid kaffemaskinen:
– Han är inte elak. Han är bara övertygad.
Det är värre. Elakhet har åtminstone en riktning. Övertygelse hos fel person är som dimma. Den lägger sig över allt. Man ser inte längre vad som är viktigt. Man ser bara Göran, och nästa slide, och nästa ”kan vi ta det här kort?”
Det stora företaget överlever ändå. Det gör de alltid. De har processer, jurister och en kommunikationsavdelning som kan vända vad som helst till ”en lärresa”. Göran kommer antagligen bli befordrad. Någon kommer skriva att han ”drivit förändring”.
Förändringen är den här: folk slutar skratta på riktigt. De skrattar på rätt ställe. De svarar snabbt. De tar trappan.
Och någonstans i ett Teams-fält, klockan 22:51, blinkar det igen:
Kan vi ta det här imorgon tidigt? Jag har en tanke.
Ja, Göran. Det har du alltid.
Det är bara aldrig din.