Ingen skäms längre. Det har blivit en tidsbesparing.
STOCKHOLM
Etiken har inte avskaffats. Den har bara lagts i ett fack märkt “vid behov”. Behovet har inte uppstått sedan 2011, enligt intern post.
Sverige har fortfarande värdegrund. Den sitter inramad. Den är laminerad. Den är underskriven av personer som sedan bytte jobb.
Expressbladet har läst tretton värdegrunder, nio uppförandekoder och ett mejl som börjar med “enligt praxis”. Praxis visade sig vara det man gör när ingen tittar.
På riksdagens kafé står en skål med löften. De är sockerfria. De smakar ingenting.
En ledamot, som inte vill uppge namn men gärna parti om det gynnar hen, förklarar läget: – Vi har inte sänkt ribban. Vi har sänkt golvet. Då ser ribban oförändrad ut.
I näringslivet kallas samma sak transformation. Ett bolag i Solna har tagit fram en etisk kompass. Den pekar alltid mot kvartalsrapporten. Kompassen är tillverkad i en fabrik som inte står i hållbarhetsbilagan.
Personalchefen säger att man tar ansvar. Sedan skickar hen ut ett mejl klockan 22:47 med ämnesraden “snabb input till imorgon”.
Skolan har inte glömt etiken. Den har schemalagt den. Tisdag, 14:10–14:40, sal B12. Resten av veckan gäller den som hinner först till USB-uttaget.
En rektor i Västerås beskriver framsteget: – Eleverna kan formulera en värdegrund på under fyra minuter. De kan inte vänta i kön till mikron.
I vården är turordningen ett moraliskt dokument. Den läses högt. Den följs när det är lugnt. När det inte är lugnt vinner den som tar mest plats i rummet. Det kallas patientcentrering.
En undersköterska, som bett att få heta något annat, säger: – Förr sa man förlåt. Nu säger man att man “hör det du säger”. Sen går man.
På nätet är medkänslan en produktionsgren. Den har thumbnail. Den har call to action. Den har en länk i bio. Den som gråter rätt vinner. Den som gråter fel får en policy.
Influencern med 340 000 följare postade i går en text om att vi måste vara snällare mot varandra. Under inlägget sålde hen ett puder som lovar “äkthet”. Pudret täcker porer. Det täcker också det mesta annat.
Kyrkan har moderniserat synden. Den är nu ett perspektiv. Helst ett inkluderande sådant. Predikan slutar med fika och en slinga om att ingen ska känna sig dömd. Kollekten räknas i ett rum bakom.
Grannen i trappuppgången har en skylt om omtanke. Skylten sitter på samma dörr som hen slår igen klockan 00:40. Hen källsorterar samvetsgrant. Hen källsorterar inte sina möten i tvättstugan.
Media har etik. Den heter pressetik. Den tillämpas mot andra redaktioner. Den egna sidan har en annan mall. Den mallen heter räckvidd.
Expressbladet har läst en intern checklista. Punkt tre: “Låter det som att någon borde skämmas? Bra. Fortsätt.” Punkt sju: “Om vi själva nämns: se punkt tre från andra hållet.”
På ett kontor i Kista hölls i förra veckan en workshop om integritet. Deltagarna fick post-it-lappar. De fick också lämna sina telefoner framme. Det var ingen övning. Det var vanan.
En konsult summerade dagen: – Vi är överens om att etik är viktigt. Vi är också överens om att den inte får störa leveransen.
Det är den nya sedeläran. Man får göra hur som helst, bara man kan beskriva det efteråt med rätt verb. “Vi landade i.” “Vi tog höjd för.” “Vi äger frågan.” Ingen äger den. Den ligger i ett delat dokument som ingen öppnat sedan kickoffen.
Den sista personen som sa “det här är fel” fick ett samtal om ton. Tonen var saklig. Det var problemet. Saklighet räknas numera som eskalering.
På Socialstyrelsen, eller möjligen i en Slack-kanal som heter något med “kultur”, pågår ett arbete med en ny nationell etisk kompass. Den ska vara teknikneutral, partineutral och känsloneutral. Den ska också vara lätt att dela i PowerPoint.
Ett tidigt utkast läckte. Det innehöll en enda mening: “Sträva efter att göra rätt, om tid och varumärke tillåter.”
Meningen ströks. Den var för konkret.
Kvar blev en illustration av två händer som möts. Händerna har ingen ägare. De har en färgpalett.
Sverige är inte omoraliskt. Sverige är effektivt. Skam tar tid. Tid är pengar. Pengar är ett hållbarhetsmål om man räknar rätt.
På en busshållplats i Örebro väntar en man med en vuxenbiljett och en barnvagn som inte är hans. Han tittar på skärmen. Han tittar inte på kvinnan som försöker komma ombord. Dörrarna stängs. Appen applåderar honom för att han reste kollektivt.
Det är så det ser ut när etiken har gått hem.
Ingen har ringt efter den.
Det skulle ju kunna uppfattas som att man pekade ut någon.