Cirkulär osmarthet
Vi sorterar oss till frälsning. Ekonomin går rakt fram ändå.
Svensken står vid sopkärlet som vid en biktstol. Plast. Papper. Metall. Brännbart. Matavfall. Panten i ena handen, dåligt samvete i den andra. Någon har sagt att cirkeln ska slutas. Någon har sagt att det här är framtiden.
Sen slänger vi jackan i H&M:s återvinningslåda, köper en ny på vägen ut och kallar det cirkulär ekonomi.
Sverige är enligt Circularity Gap Report ungefär 3,4 procent cirkulärt. Det europeiska snittet ligger högre. Globalt sjunker cirkulariteten. 2018 var den 9,1 procent. 2025 var den 6,9. Samtidigt produceras det fler strategier, fler delegationsrapporter och fler lunchseminarier om cirkulär omställning än någonsin.
Det är den enda cirkel som faktiskt fungerar: orden går runt.
Först kom löftet. Slit och släng skulle dö. Produkter skulle leva längre, repareras, återbrukas, bli till nya produkter. Avfall skulle upphöra att vara avfall. Det lät som fysik. Det blev politik.
Sedan kom verkligheten. Sverige eldar upp merparten av det som kallas återvinning. Kläder som lämnas in för att ”få nytt liv” blir bränsle. Plast som sorterats med kirurgisk precision blandas, nedsmutsas och blir värme i fjärrvärmenätet. Mobilerna ligger i byrålådan. Rätten att reparera skulle vara på plats i somras. Den kommer kanske 2027. Fem månader sent, som en Ikea-leverans med fel skruv.
Hervé Corvellec, professor i företagsekonomi vid Lunds universitet, har sagt det rakt ut: den cirkulära ekonomin har misslyckats. Inte som slogan. Som system. Den har inte slagit ut en enda linjär industri. Den har däremot fött en ny: cirkulär kommunikation.
Rapporten om värdegapet landade i höstas som en moralisk granat. Sverige tappar 600 miljarder om året på att vara linjärt, hette det. Nästan en femtedel av värdet. Femtio sju procent av statsbudgeten. Produkterna slängs för tidigt. Vi konsumerar för mycket. Lösningen? Mer cirkularitet.
Samma siffra vandrar nu från pressmeddelande till riksdagsmotion till kommunalt styrdokument. Den är cirkulär på riktigt. Den återanvänds.
Vad rapporten inte gör lika tydligt är att Sverige redan är världsbäst på att mäta sin dygd. Vi har kärl. Vi har pant. Vi har producentansvar. Vi har en Delegation för cirkulär ekonomi. Vi har mål för 2040. Vi har 41 reformförslag från näringslivet, varav fyra delvis genomförts. Resten utreds. Cirkeln är sluten. Inget har lämnat rummet.
Forskarna i Lund och på KTH varnade redan för åratal sedan: begreppet är så sladdrigt att effekterna inte går att mäta. Det saknar substans. Det säljs som universallösning på klimat, avfall, tillväxt, beredskap och jobb. När allt är cirkulärt är ingenting det.
Osmartheten är inte att spara på resurser. Osmartheten är att kalla en linjär ekonomi med extra sopkärl för ett kretslopp.
Osmartheten är take-back-system som ser ut som återbruk i skyltfönstret och luktar förbränning bakom lastkajen.
Osmartheten är att designa produkter som inte går att laga, sälja dem med cirkulär logotyp och sedan begära att konsumenten ska känna skuld vid kärlet.
Osmartheten är att Sverige missar EU-deadline för rätten att reparera och kallar förseningen för ett tillfälle att ”sikta högre”.
Osmartheten är att mäta framgång i antal strategier.
En kommun köper nya skolbänkar av sämre kvalitet istället för återbrukade. Inköpspriset är lägre i år. I nästa års hållbarhetsredovisning står det ändå cirkulär omställning. Cirkeln sluts i Excel.
Det finns en slags svensk specialitet i det här. Vi är ogudaktigt duktiga på ritualen och medelmåttiga på resultatet. Vi kan namnet på varje fraktion. Vi vet vilken påse som gäller. Vi blir personligt kränkta av felplast i papperskärlet. Samtidigt är ekonomin 97 procent take-make-waste, ungefär som den alltid varit, bara med bättre copy.
Cirkulär osmarthet är när kretsloppet sluts i språket och öppnas i statistiken.
Cirkulär osmarthet är när samma jacka får tre liv på papperet och ett i verkligheten.
Cirkulär osmarthet är när vi bygger anläggningar för att återvinna det vi aldrig borde ha tillverkat så billigt, så tunt och så omöjligt att laga.
En perfekt cirkel existerar inte, sa en av rörelsens egna guruer när han var i Stockholm. Ingen vill ha en Powerbook från 1994. Det var det ärligaste som sagts i ämnet på länge.
Resten är motioner.