Göteborgaren: En varelse driven av rödvin, hasch och skämt som bara hen själv skrattar åt
En ovetenskaplig kartläggning från Majorna visar tre bärande pelare: humorn, rödvinet och det där ingen officiellt känner till.
GÖTEBORG. En omfattande – och enligt uppgift helt ovetenskaplig – kartläggning från Expressbladets utsända i Majorna visar nu vad många stockholmare redan visste: göteborgaren är inte som andra svenskar. Hen är trevligare, högljuddare, sämre på att komma i tid och har en märklig förmåga att kombinera rödvin, hasch och en vits som dog redan 1987.
Enligt våra källor på plats – tre personer som vägrade uppge namn men som alla bar linneväst och doftade av något som inte var kanelbulle – vilar den göteborgska identiteten på tre pelare.
Första pelaren: Humorn
Göteborgshumorn beskrivs av de insatta som “en blandning av understatement, självförakt och en ovilja att sluta prata”. En typisk göteborgare kan skoja om sin egen dialekt, sin egen stad och sin egen mor i samma mening – och sedan bli genuint förnärmad om någon annan gör detsamma.
— Det är inte så att vi tar oss själva på blodigt allvar, förklarar “Lasse”, 47, utanför en vinbar på Andra Långgatan. Vi tar oss på lagom allvar. Sen skrattar vi. Sen beställer vi mer rödvin.
Experter Expressbladet talat med menar att göteborgaren skrattar mest åt saker som inte är roliga. Det är poängen.
Andra pelaren: Rödvinet
Till skillnad från stockholmaren, som dricker naturvin för att det ska synas, och skåningen, som dricker vad som helst så länge det är kallt, dricker göteborgaren rödvin som vore det saft. Gärna i stora glas. Gärna tidigt. Gärna med argumentet “det är ju helg” även om det är tisdag.
En anonym sommelier i Haga suckar:
— De frågar inte efter årgång. De frågar efter “nåt som funkar till hasch”. Jag har slutat ställa följdfrågor.
Tredje pelaren: Haschet
Här blir det känsligt. Officiellt röker ingen i Göteborg hasch. Inofficiellt verkar det som att halva Majorna, en tredjedel av Linné och minst två personer i Torslanda har “en kompis som känner en kille”. Kombinationen rödvin och hasch beskrivs av de tillfrågade som “filosofisk”, “avslappnande” och “det enda som gör att man orkar höra på ännu en historia om hur bra det var förr på Avenyn”.
— Det är inte som att vi är beroende, säger “Karin”, 39, medan hon häller upp det som enligt henne är “ett litet glas”. Det är mer en livsstil. Precis som att säga “halla” till folk man inte känner.
Slutsats
Expressbladets slutsats är entydig: göteborgaren är i grunden en vänlig själ med god självbild, usel tidsuppfattning och en obegriplig tilltro till att just den här vitsen ska slå. Hen älskar sin stad, sin dialekt och sin förmåga att få rödvin och hasch att låta som en kulturell gärning snarare än en tisdagskväll.
Stockholmare som läser detta uppmanas att inte kommentera. Göteborgaren har redan ett svar. Det är inte roligt. Det är meningen.