”Gamla skrumpna reumatiker som bara piper” – så pratar man om dem som betalade notan
De stod i kön när landet byggdes. Nu står de i en annan kö, den till hemtjänsten, och får höra att de piper.
Det är ingen hemlighet längre, bara något man säger lite tystare i personalrummet och lite högre i kommentarsfältet: Sveriges pensionärer är ett problem som löser sig självt. De kallas, av vissa, för ”gamla skrumpna reumatiker som bara piper”. Pipet är tydligen det som stör. Att det piper om höfter, om hyran, om att middagen kom klockan tre och var ljummen, räknas som oväsen.
En undersköterska i Mellansverige, som vill vara anonym eftersom hon fortfarande har ett schema att fylla, säger det rakt ut.
– Vi hinner inte. Och när de ringer igen säger någon alltid samma sak. Att de bara piper. Som om ett samtal om blöjor och värktabletter vore ett klagomål på vädret.
Kön som inte syns i valaffischen
Pensionen räckte när hyran var en hyra och maten en matkasse. Nu räcker den till det ena eller det andra, sällan båda, och aldrig till att bo kvar när trappan blivit en fiende. Äldreboendet har kö. Hemtjänsten har kö. Vårdcentralen har kö, och i kön sitter någon som redan betalat skatt i femtio år och nu får ett ärendenummer.
Samtidigt pågår ett annat samtal, det där de gamla beskrivs som en kostnadspost med dålig avkastning. De producerar inte. De röstar visserligen, men de piper också, och pipet väger tydligen lättare än en nyetablering.
En son i Örebro, vars mor väntat fyra månader på en duschstol, formulerar det utan metaforer.
– Mamma byggde inte det här landet för att bli ett irritationsmoment. Hon piper för att ingen hör när hon pratar vanligt.
Pipet har en historia
Det är lätt att glömma vad pipet en gång var. Det var skift på bruket, nattpass på lasarettet, två jobb och en tvättstuga i källaren. Det var avgiften till a-kassan och skatten som finansierade skolan man själv aldrig fick gå klart. Nu när kroppen tar betalt för det, kallas ljudet för pip.
Vissa menar att det är ärligt. Att vården inte kan trolla personal, att demografin är som den är, att de unga inte orkar bära både sina egna lån och någon annans höft. Det kan vara sant och samtidigt vara ett sätt att slippa se personen i sängen. En reumatiker är ett ord. En skrumpnad reumatiker är en avskrivning. ”Som bara piper” är punktens slut.
På ett äldreboende utanför staden sitter en man med händerna i knät och tittar på en teve där någon pratar om framtiden. Han har inte bett om intervjun. Han piper inte heller. Han säger bara:
– Jag trodde man fick vara med ett tag till. När man betalat.
Expressbladet har sökt ansvariga politiker. De återkommer gärna med en strategi. Strategin har ännu inget datum för när duschen kommer.