Landets bästa får vänta – prestige har förtur i hissen
Det finns en kö i Sverige som aldrig syns i statistiken. Framför står en reform. Bakom står en titel. Reformen kommer inte fram.
Alla är ense om att något måste göras. Oense blir det först när någon ska få göra det, och ännu mer när någon annan riskerar att få äran. Då inträder det tillstånd som på kommunhuset kallas samverkan och på riktigt heter vänta-tills-det-blir-mitt.
Mötet där inget fick hända
Ett utskott samlas. Agendan är tjock. Kaffet är tunt. Förslaget på bordet är inte perfekt, bara bättre än det som finns. Det räcker inte. En ledamot påpekar att formuleringen i stycke fyra kan uppfattas som ett medgivande. Ett medgivande är farligt. Det kan citeras.
Ordföranden nickar. Ärendet återremitteras, inte för att det är dåligt, utan för att det är lagom bra, och lagom bra är det svåraste som finns. Perfekt kan man skjuta på i utredningar. Dåligt kan man fördöma. Lagom bra riskerar att gå igenom, och då står någon med ett resultat som en annan kan ta på sig.
– Vi är inte emot innehållet, säger en källa som vill vara anonym av prestigeskäl. Vi är emot tidpunkten. Tidpunkten är alltid fel när det inte är vår tur.
Flaggan i mitten
Makthunger i det här landet bär sällan uniform. Den bär kavaj och säger ”helhetsbild”. Helhetsbilden betyder att inget får sticka ut förrän det kan fotograferas med rätt person i mitten. En bro kan vänta. En vårdkö kan vänta. En skolreform kan vänta tills den hunnit byta namn tillräckligt många gånger för att ingen ska minnas vem som hittade på den först.
Under tiden producerar apparaten det den är bäst på: delrapporter. En delrapport är en prestation utan motstånd. Den kan lanseras, citeras och glömmas utan att någon behöver ha haft fel. Fel är det enda som fortfarande är riktigt farligt. Inte för landet. För cv:t.
En tjänsteman med tjugo år i samma korridor beskriver ritualen utan att höja rösten.
– Först skyddar vi processen. Sedan skyddar vi varandra. Landet kommer in som punkt tolv, om vi hinner.
Äran som inte går att dela
Det märkliga är att alla säger sig tjäna samma sak. Landets bästa. Frasen används så ofta att den nötts blank. Under den blanka ytan ligger den egentliga valutan: vem som får stå kvar när kameran slocknar. Ära går inte att dela utan att bli mindre. Därför delas den inte. Därför blir förslaget en arbetsgrupp, arbetsgruppen en hearing, hearingen en promemoria och promemorian en hylla.
Någon invänder att det är så demokrati fungerar. Långsamt, med vett och vilja. Det stämmer, tills långsamheten slutar vara metod och börjar vara taktik. Då är det inte längre folket som får tänka efter. Det är en person som inte vill att en annan person ska få säga att hen tänkte först.
På vägen ut ur mötet säger någon att man i alla fall är överens om riktningen. Riktningen är framåt. Framåt är ett utmärkt håll. Det kräver ingen flagga, ingen namnskylt och inget pressmeddelande. Därför väljs det sällan.
Expressbladet har sökt en ansvarig. Personen meddelar att man tar frågan på största allvar, och återkommer så snart det går att återkomma utan att någon annan hinner före.