Den tysta invasionen
De tar gatorna, bussarna och trapphusen. Ingen skriker. Ingen protesterar. Och det är just det som är planen.
Det började inte med tanks. Inte med flygblad. Inte ens med ett pressmeddelande.
Det började med att någon slutade säga hej.
Sedan slutade nästa. Sedan hela bussen. Sedan hela kvarteret.
Nu är det gjort. Sverige invaderas — i total tystnad.
”Jag trodde det var jag som blivit konstig”
Anita, 71, i Vivalla, Örebro, märkte det först i hissen.
— Förr sa man åtminstone ”hej” eller tittade bort på ett artigt sätt. Nu tittar de rakt in i väggen. Som om jag vore en brandvarnare. Jag sa hej till en kvinna på trean i tisdags. Hon höjde volymen på luren. Jag fanns inte.
Samma rapport kommer från Kumla, Nora och från ett trapphus på Väster i Örebro där tre grannar bott sida vid sida i elva år utan att veta varandras namn.
— Vi är inte ovänner, säger en av dem, som vill vara anonym. Vi är bara… färdiga med ljud.
Experten: ”Det är inte blyghet. Det är taktik.”
Docent Harald Vinterman vid Örebro universitet, som i tre år kartlagt ”social tystnad som samhällsfenomen”, är inte förvånad.
— Folk tror att svenskar alltid varit tysta. Det stämmer inte. Vi har varit lagom tysta. Det här är något annat. Det är en systematisk nedmontering av det lilla kittet: hej, tack, ursäkta, hur är det. När de fraserna dör behöver ingen ta ansvar för rummet längre. Då har invasionen lyckats.
Vinterman kallar det passiv territoriell erövring.
— Den som inte svarar äger tystnaden. Den som äger tystnaden äger hissen, bussen och till slut hela gatan.
Så ser invasionen ut i praktiken
Expressbladets utsända tillbringade 14 timmar på tre platser i Örebro. Resultatet:
Stadsbussen linje 3, morgon: 27 resenärer. Antal som sa något till en annan människa: 1 (ett barn som frågade om det var rätt hållplats). Föraren nickade. Ingen nickade tillbaka.
Ica-kön, lunch: 11 personer. En sa ”tack”. Kassörskan svarade ”mm”.
Parkeringsgaraget under Krämaren: En man hostade. Två personer bytte våning.
Ingen filmade. Ingen klagade. Det är det som är grejen. En högljudd invasion kan man slå tillbaka mot. En tyst kan man bara vänja sig vid.
De har redan tagit nästa steg
Det räcker inte längre att vara tyst själv. Nu ska andra också vara det.
På en innergård i Adolfsberg har någon satt upp en lapp:
Tack för att ni respekterar tystnaden. Samtal hänvisas till appen.
Ingen vet vem som skrev den. Ingen har tagit ner den.
— Jag tänkte fråga grannen, säger Tomas, 34. Sen tänkte jag: vad händer om han svarar? Då har jag ju startat något.
Myndigheterna tiger — förstås
Länsstyrelsen i Örebro län vill inte kommentera ”påstådd social invasion”.
Trafikverket hänvisar till ”resenärernas integritet”.
Kommunen svarar med tre rader:
Vi värnar både dialog och individens rätt att inte delta i dialog.
Expressbladet tolkar det som kapitulation.
Vad får vi kvar när orden tar slut?
Kvar blir hörlurarna. Skärmen. Den lilla blinkande pricken som betyder att någon någon annanstans fortfarande finns.
Anita i Vivalla har slutat hälsa.
— Inte för att jag är arg, säger hon. För att det kändes som att jag störde en begravning. Och begravningen var vardagen.
Hon tystnar. Sen lägger hon till, nästan viskande:
— Det värsta är att det funkar. Det är skönt. Det är det som skrämmer mig.
Expressbladet kräver
Ett nationellt hej-mål. Minst ett (1) hörbart hej per vuxen och dygn. Vi tänker räkna.
Har du också slutat prata — eller blivit utsatt för någon som gjort det? Tipsa oss. Tyst, om du måste.