Katten har inte dött. Den har bytt frekvens.
Thomas Di Levas huskatt Shanti är borta. Expressbladet har stått i hallen i Nacka medan rökelserna fortfarande brann.
.jpg){kind=link}
NACKA. Shanti dog i natt. Fjorton år. Vit. Tyst. Van vid att folk sa »wow« när de kom in och sen inte visste var de skulle sätta sig.
Thomas Di Leva, 62, öppnar inte med kondoleans. Han öppnar med en mening som redan låter som baksidestext.
– Kroppen har slutat. Själen har inte det. Den har bara slutat använda den här lägenheten.
Expressbladet får komma in. Skorna av. Ingen klappar någon längre.
Shanti bodde i fönstret mot skogen. Det var där solen låg bäst och det var där Di Leva brukade säga sina affirmationer. Katten blinkade sällan. Det togs som bevis.
– Hon lyssnade färdigt, säger Di Leva. Människor avbryter. Katter avslutar.
Han har redan skrivit tre strofer. En heter Du gick före ljuset. En heter bara Shanti. Den tredje är inte färdig för att ordet »kattlåda« inte vill landa i versmåttet.
Hustrun Sofie säger att det var njurarna. Det säger också veterinären i Nacka, som Expressbladet når i dörren mellan två andra katter.
– Gammal katt. Slutat äta. Inte ovanligt. Di Leva nickar mot taket.
– Månen var i en svag fas. Det är också en diagnos.
I Gävle, där allting en gång började som Sven Thomas Magnusson, tar en barndomsbekant i Gamla Gefle det lugnare.
– Han hade alltid djur i huvudet. Inte alltid i lägenheten.
I trappen i Nacka är sorgen mer praktisk. En granne undrar vem som ska bära ner buren. En annan undrar om det blir mer gitarr nu, eller mindre. Ingen av dem såg katten de senaste månaderna. De hörde den inte heller. Shanti var, som sin ägare, mest närvarande i teorin.
På sociala medier har redan de första ljusen tänts. Någon postar Vem ska jag tro på? under en bild på en helt annan katt. Någon annan skriver att Shanti »dansar med djävulen nu«. Det är oklart om det är menat som tröst.
Begravningen är inte spikad. Di Leva vill ha skogen och den sjö där han en gång gifte sig. Veterinären vill ha en ask. Kommunen i Nacka vill ha en blankett.
– Vi återför henne till det som är större, säger Di Leva i hallen, med handen på en tom filt.
Expressbladet frågar vad katten själv hade velat. Han tänker länge.
– Sol. Tystnad. Att ingen sjunger för högt.
Sedan stänger han dörren. Röken fortsätter ut genom springan. I fönstret ligger en blek fläck i tyget. Den ser ut som en katt. Den är det inte.