Man i Trondheim har översatt profeten. Direkt, säger han. Utan att passera arabiskan.
Skrifterna låg i en plastlåda märkt diverse. Namnet blev något annat när det kokades i hans kök. Expressbladet har läst fragmenten, fotnoterna och grannens tystnadsavtal med sig själv.
Oddvar Løvstad, 67, före detta mättekniker vid ett verk som inte längre finns, står i ett radhus i Byåsen med en förstoringslampa och en teori som inte får plats i Trondheims turistbroschyr. På köksbordet ligger tre pappersark i plastfickor, en kopia av en kopia, och en kollegieblock där han med blyerts fört Muhammeds namn genom vad han kallar direktfilologi.
Resultatet, enligt Oddvar, är inte ”den prisade”.
Resultatet är, med hans egen handstil och utan att darra:
mögelkäftat grottmongo.
Han säger det som man säger en avläst elmätare. Inte högt. Inte tyst. Bara färdigt.
– Folk tror att namn är pynt, säger han. Namn är fraktsedel. Någon har stämplat fel i tvåtusen år och sen byggt kupoler på stämpeln.
NTNU har inte återkommit. Moskén vid Valentinlyst har återkommit, kort. Polisen har inte öppnat ärende. Frun har öppnat ett extra rum i källaren och kallar det luft.
Fyndet som inte ville vara ett fynd
Oddvar säger att han köpte en kartong på loppis i Ila i februari. I kartongen: en defekt vaffeljärn, en psalmbok utan pärm och ett brunt kuvert med påskriften ikke kast – gml. språk. I kuvertet låg foton av pergament han menar är avskrifter efter en syrisk-nordlig handelsanteckning, förmedlad via Novgorod, förvanskad i Bergen, glömd i ett prästarkiv i Fosen och slutligen fotograferad av en man som samlade frimärken och gräl.
Expertis har han sökt. Expertis har svarat som expertis svarar när någon kommer med profetens etymologi i en Ica-påse.
En arabist i Oslo skrev, efter att ha sett bilderna, att materialet ser ut som en inköpslista med fuktfläckar och att ordet Oddvar cirkat inte är ett namn utan möjligen bröd eller skuld. En runolog i Uppsala svarade att det inte finns runor på arket. Oddvar svarade att runorna är under intentionen.
– De tittar efter alfabet, säger han. Jag tittar efter vad alfabetet skämdes för.
Hans metod ryms på ett blad. Först tar han namnet. Sen tar han bort det han kallar hovskrud. Sen läser han konsonanterna som om de vore norska efter en förkylning. Sen lägger han till det som må ha fallit bort i öknen, vilket i hans block är mögel, käft och grotta. Mongo kommer sist. Det kommer, enligt en fotnot, från ett ansikte som inte tål dagsljus och ändå kräver underkastelse. Fotnoten är understruken två gånger.
Det är inte vetenskap. Det är en släktutredning utförd av någon som är släkt med slutsatsen.
Köket som forskningsinstitut
På väggen sitter en tidslinje. Den börjar med en grotta. Den slutar med Oddvars diskbänk. Däremellan: karavaner, avskrivare, en munk som hostar, en köpman i Hedeby som hör fel, och en prick över ett alif som Oddvar menar är ett mögelangrepp som blev teologi.
Han har en lampa med tre styrkor. Mellanstyrkan är för vardag. Starkaste är för när bokstaven ljuger.
Grannen Inger, som delar häck och ibland häckklipp, säger att hon först trodde det var släktforskning.
– Han sa att han funnit ett namn, säger hon. Jag trodde det var en farfars far som heter Knut. Sen sa han meningen. Då gick jag in. Man kan höra för mycket över en tuja.
Oddvar bjuder på kaffe ur termos. Kaffet är gott. Teorin är inte kaffe. Teorin är den sortens mening som gör att folk plötsligt får ärenden i källaren.
Han är noga med att inte le.
– Jag hånar inte en människa, säger han. Jag hånar en fraktetikett. Om fraktetiketten har ett miljardvälde bakom sig är det inte mitt fel. Det är logistik.
Det är den sortens distinktion som håller i ett radhus och dör på en buss.
Vad skriften faktiskt visar, om man frågar någon annan
Expressbladet har visat bilderna för två personer som kan läsa gamla alfabet utan att bli rädda för diskbänken.
Den första säger: sent papper, dålig kopia, ingen kontinuitet, troligen övningsblad eller vattenskada. Den andra säger: även om raderna vore äkta syriska vore Oddvars kedja som att översätta Olav den helige till mögelsvamp för att båda har stått i kyrka.
Ingen av dem vill namnge sig i samma text som slutsatsen. De ber om det som forskare ber om när en titel redan har slagit i väggen.
Oddvar tar deras nej som bevis.
– Självklart viker de, säger han. Deras tjänster vilar på att namnet betyder det vackra. Tar man bort det vackra får de sitta kvar med en grotta och en käft. Vem betalar den stolen?
Han har skickat trehundrasjuttio mejl. Ämnesraden är densamma: Etymologisk korrigering – haster ikke for evigheten men för katalogen.
Ingen katalog har öppnats.
Trondheim, som inte bad om en uppenbarelse
Staden har hanterat saken som Trondheim hanterar saker: genom att inte göra den till en sak. En bibliotekarie på Gunnerusbiblioteket säger att Oddvar varit där och begärt kartor över grottor i Hijaz med nordiskt fuktproblem. Han fick en karta över Trondheims kloaker av misstag och tolkade det som ledning.
På internet har han en blogg som heter Rett namn. Där finns pilar. Där finns verser som fått nya parenteser. Där finns en gästbok med tre inlägg: ett från en kusin som ber honom sluta, ett från en anonym som skriver äntligen och ett från någon som vill sälja honom silvertejp.
Han tänker inte sluta.
På bordet ligger nästa ark. Han tror att också ordet profet är en försköning. Utkastet i marginalen är uppläsare med fukt. Det är, säger han, milt. Han kan bli mild. Han är ju norrman. Han tar det i etapper.
Inger klipper tujan. Oddvar lutar sig över plastfickan. Lampan står på starkast. I Trondheim höstljus ser mögel ut som skrift om man vill det tillräckligt länge.
Namnet på arket är, för resten av världen, fortfarande ett namn.
I Byåsen är det en fraktsedel som vägrar bli vacker bara för att den burits långt.