Syriska regimsforskarna presenterar genombrott: solcellsdriven ficklampa – ”Fungerar även om solen inte skiner, förutsatt att den skiner”
Projektet pågått i snart tio år, kostat trehundra miljoner dollar och krävt försyning av specialstål via fem mellanhand. Resultatet väger 4,2 kilogram och laddas på tolv timmar för att ge sju minuter ljus. Expressbladet har läst tekniska specifikationerna, säkerhetsprotokollet och generalens förklaring till varför knappen är på baksidan.
DAMASKUS. I en konferenssal vid det vetenskapliga forskningscentret i Barzeh sitter tretton män i identiska kostymer och en kvinna som håller i en mapp med vattenskyddat omslag.
På podiumet vilar en föremål som påminner om en betongklot med solpaneler på sidorna, en handtag av kromstål och en strömuttag som kräver en nyckel.
– Här har vi det, säger professor Mahmoud al-Hassan, chef för regimets institut för strategisk belysning. En ficklampa som inte kräver batterier. Endast solen. Och en viss mångd tid.
Projektet startade 2016 som en direkt order från presidentialpalatset.
Uppdraget löd: utveckla en belysningslösning som är oberoende av elnät, dieselgeneratorer, importblockad och den fysiska verkligheten.
– Vi valde solen, säger ingenjör Samir Khalid, som ansvarat för solcellsintegration sedan 2017. Den är den enda resurs som inte kan bombades bort. Eller blockeras av sanktioner. Förutom om himlen överger oss.
Tio år, tre versioner, en knapplikation
Den första prototypen, *Nur-1*, vägde 18 kilogram och hade solpaneler på fyra sidor.
Den laddades på åtta timmar och gav ljus i fjorton minuter.
Problemet var att den inte gick att bära. Eller att släcka.
– Vi hade glömt av-stäng-funktionen, säger Samir Khalid. Generalen sa att det var en feature. En soldat som inte kan släcka sin lampa är en soldat som alltid syns.
Version två, *Nur-2*, byggdes runt en kärnkraftsdriven mikrogenerator men projektet stanns när IAEA efterfrågade ritningarna.
Version tre, den nu presenterade *Nur-3 Al-Bashir*, är en ren solcellsficklampa med inbyggd lagring i en litiumjonbatteri som enligt specifikationen ”kan hantera Damaskus sommarvärme samt occasionell granatdetonation”.
Batteriet laddas via solpaneler som täcker 87 procent av ytan.
Resten är varningsskyltar.
– Vi har prioriterat hållbarhet, säger professor al-Hassan. Lampan är gjord för att klara tio år i fält. Eller en vecka i fält, nio år i förvaring. Vi kallar det taktisk livslängd.
Knappen är på baksidan – av säkerhetsskäl
En journalist från statlig TV frågar varför påslagsmekanismen sitter på baksidan av lampan, inuti ett skyddat fack som öppnas med en fyrkantig nyckel som bara finns i tre exemplar.
Professor al-Hassan ler mot taket.
– En ficklampa som slås på av misstag kan ge bort positionen. Vi har designat för den som vill ha ljus, men först vill bevisa att han förtjänar det.
Nyckeln förvaras av en överstelöjtnant i en säkerhetslåda under en annan säkerhetslåda i en tredje våning som inte finns på kartan.
– Det är en kedja av ansvar, säger överstelöjtnanten till Expressbladet. Om lampan tänds vet vi vem som bestämt sig för det. Och vi vet att han vet att vi vet.
Enligt användarhandboken ska lampan aktiveras genom följande sekvens:
1. Begär tillstånd från närmaste kommendör (skriftligt, triplicerat). 2. Hämta nyckel från överstelöjtnanten (personligt, med legitimation och blodprov). 3. Öppna facket, tryck knappen, vänta tre sekunder för systemstart. 4. Peka lampan mot mål. Undvik att blunda – sensorer loggar ögonrörelser. 5. Rapportera ljusintensitet, riktning och varaktighet till centralen inom fjorton minuter.
– Det låter komplicerat, medger professor al-Hassan. Men i krig är det inte tid för enkla lösningar. Enkla lösningar är hur man tappar.
Trehundra miljoner dollar – exklusive frakt
Budgeten för projektet uppgår till 312 miljoner dollar, varav 40 miljoner gått till utveckling, 12 miljoner till testning i klimatkammer som simulerar allt från saharaöl till arktisk vinter, och 260 miljoner till logistik, säkerhet, kontering, juridik och en konsultfirma i Beirut som hanterat betalningar genom ett nätverk av fiktionella importföretag för kyldmedel.
– Vi kunde ha köpt färdiga solcellslampor från Kina för tjugo dollar styck, säger ekonomin översten Farouk Dib. Men då hade vi inte ägt tekniken. Eller kunskapen. Eller knappen på baksidan.
Enligt redovisningen har 4 000 lampor producerats.
3 800 ligger i ett lager söder om Damaskus, förseglade med vax och ett pappersband som säger ”Egentligen inte färdiga ännu”.
De återstående 200 har fördelats till elitregementen, presidentens personliga skyddskår och en handfull ingenjörer som fått lov att ta en hem för ”fältutvärdering under civil förhållande”.
Ingen har ännu rapporterat tillbaka.
– Vi väntar på rätt solförhållanden, säger överstelöjtnanten med nyckeln. Det har varit molnigt i tre veckor.
International intresse – men inga beställningar
Vid en vapensmässa i Abu Dhabi förra året visades *Nur-3* i en glasvitrin med väddat belägg och en plåt som sa: **Världens mest ansvarsfulla ficklampa**.
Flera länder visade intresse.
Ett golfland frågade om den finns i guld.
Ett europeiskt land frågade om den uppfyller CE-märkning.
Ett grannland frågade om den kan användas för att signalera uppstartspositioner för robotar.
Syrien svarade nej till alla.
– Vi exporterar inte säkerhet, säger professor al-Hassan. Vi exporterar principen att ljus är något man tjänar.
Solen som strategisk resurs
Projektets mest kontroversiella aspekt är solcellens beroende av solsken.
I Damaskus skiner solen i genomsnitt 3 200 timmar per år.
Men under de senaste vintermånaderna har dimma, rök från brännande oljetanks och occasionella flygräd begränsat solinströmningen till under 15 procent av normal.
– Det är en tillfällig utmaning, säger ingenjör Samir Khalid. Vi arbetar på en lösning.
Enligt en läcka intern PM utvärderas följande alternativ:
* Speglar i stratosfären för att reflektera solen ner mot lamporna. * En satellit med reflektor som följer landets gränser. * Att definiera om ”solsken” till att även inkludera ”statlig motvilja mot mörker”.
– Vi har redan beställt 500 speglar, säger Samir Khalid. De levereras nästa månad. Om de kommer fram.
Generalen är nöjd
Generalmajor Riad al-Assad, ansvarig för logistik och strategisk belysning vid generalstaben, har testat lampan.
Han satte sig i mörker i fjorton minuter, höll lampan mot en karta och läste koordinaterna för ett mål som inte existerar längre.
– Det fungerar, sa han. Men jag gillar inte att man måste be om lösenord för att se vart man går.
Han har beställt att alla enhetschefar ska genomgå en utbildning i *Nur-3*-hantering.
Utbildningen består av en teoretisk del (fyra veckor), en praktisk del (två dagar i solen med lampan riktad mot en vit vägg) och en psykologisk utvärdering (en intervju med en officer som frågar varför man vill ha ljus).
– Vi vill säkerställa att lampan används med förnuft, säger generalen. Inte av nyfikenhet. Eller vana.
Framtiden: solceller för allt
Professor al-Hassan avslutar presentationen med att visa en ritning på nästa generations *Nur-4*.
Det är en solcellsdriven radiotransmittare som väger sex kilogram och kräver två man att bära.
– Vi bygger ett samhälle där ingen resurs ges gratis, säger han. Inte vatten. Inte el. Inte ljus. Allt är en tjänst som staten tillhandahåller till den som visat att han förstår priset.
Han tar upp lampan, pekar den mot publiken och försöker hitta knappen.
Hans finger kliar mot baksidan.
– Den här modellen har en ny säkerhetsfunktion, mumlar han. En timer.
Salen tystnar.
– Vad händer när timern går ut? frågar en junioringenjör.
Professor al-Hassan sätter ner lampan.
– Då vet vi att du har använt den lång nog. Och att du kan räkna.
Han går ut. Lampan lysner. Solen skiner inte längre in genom fönstret.
Men ingen reagera. Alla vet att mörkret är temporärt. Eller att de ska låtsas att det är.