Vi räknade eländet. Sen slutade räknaren.
All världens jävlighet, samlad på ett ställe. Tyvärr var stället jorden.
Det finns en teori om att världen går framåt. Den teorin har nu begärt semester. Tills vidare sköts den av en telefonsvarare som bara säger “var god dröj” på tretton språk, varav två redan är utdöda.
Expressbladet har den här veckan gjort det journalistiska jobbet som ingen bad om: vi har gått igenom all världens jävlighet. Inte den lilla, hemtama sorten som tar sista kanelbullen. Den stora. Den som kommer i resolutioner, i torka, i män med flaggor och i formulär som ska fyllas i innan någon får vatten.
Slutsatsen är enkel och oanvändbar: det är hopplöst. Inte poetiskt hopplöst. Administrativt hopplöst. Som att stå i kö till en lucka som stängde 1991.
Ett urval, utan inbördes ordning
Krig som inte tar slut, bara byter namn. Fredsavtal som undertecknas med samma hand som sen tar fram en ny karta. Hungersnöd som förklaras som “komplext”. Hetta som kallas “säsong”. Kyla som kallas “utmaning”. Hav som stiger. Människor som sjunker. Banker som räddas. Byar som inte gör det.
Någon vinner ett val på att lova ordning. Någon annan vinner ett krig på att lova samma sak. Båda skickar räkningen till folk som inte fick rösta om fakturan.
I rika länder grälar man om vilket kaffe som är minst skyldigt. I fattiga länder grälar man om vilken väg som fortfarande finns. Däremellan ligger nyhetsflödet och låtsas att det är samma samtal.
Och så Sydjemen
Mitt i den här högen, som om världen behövde en extra påminnelse, ligger Sydjemen.
Inte som punchline. Som facit.
En gång ett eget land. Sen ett enat land. Sen ett land som bara är land på papper och splitter i praktiken. Aden, slätter, hamnar, miliser, utländska vänner med egna hamnar i bakfickan. Nord mot syd, syd mot syd, alla mot civilbefolkningen som slutat räkna vems flagga som vajar den här veckan.
Sydjemen är inte värre än allt annat för att det är exotiskt. Sydjemen är värre att tänka på för att det redan har hänt där: löftet om frihet, löftet om enhet, löftet om seger, löftet om hjälp. Sen damm. Sen ännu ett möte i en stad som inte syns på kvällsnyheterna för att redaktionen slutat ha en karta med tillräckligt många nålar.
När Expressbladets utsände försökte ringa “någon ansvarig i södra Jemen” blev svaret tre olika personer, två olika huvudstäder och en slinga som bad oss försöka igen efter inbördeskriget. Vi väntar fortfarande. Linjen är öppen. Hoppet är det inte.
En man i Aden ska ha sagt till en kollega på en annan tidning, för länge sedan för att det ska gå att kolla:
— Vi är inte bortglömda. Bortglömd förutsätter att någon mindes oss först.
Det citatet är troligen för bra för att vara sant. Det gör det inte mindre användbart.
Hopplösheten, specifikation
Hopplösheten är inte att eländet finns. Hopplösheten är att det har blankett.
Det finns konferenser om hunger där lunchen är kallskuret. Det finns klimatmöten som flygs fram. Det finns fredspris som delas ut medan granaterna fortfarande är varma. Det finns insamlingskonton med tre decimaler och krig med noll vittnen som överlever till rättegången.
Man kan peka på en boven. Det är det enda som fortfarande är lätt. Pekandet är gratis. Städningen är det inte.
Expressbladet har talat med en statsvetare i Uppsala som bad att få vara anonym, vilket är det mest hoppfulla som hänt den här texten.
— Människan är inte ond på heltid, sade hen. Hon är bara dålig på att sluta när hon väl börjat. Det är skillnad. Men skillnaden hjälper ingen i Sydjemen.
Tack för det, akademin.
Ledarsidans förslag, som vanligt värdelöst
Vi kunde skriva att världen måste vakna. Världen har snoozat sedan Jalta.
Vi kunde skriva att någon måste göra något. Någon gör redan något. Det är ofta det som är problemet.
Vi kunde skriva att Sydjemen förtjänar mer än en bisats i en svensk kvällstidning som mest är känd för att hitta på. Det vore sant. Det skulle inte ändra en enda milis, inte en enda hamn, inte en enda unge som lärt sig namnet på fyra arméer innan hen lärt sig klockan.
Så vi skriver det ändå, för det är det enda vi har: all världens jävlighet ryms inte i en artikel. Den ryms i ett land som slutat vara ett, i ett syd som ingen kan peka ut utan att någon annan tar fram ett vapen och en annan karta, och i känslan av att historien inte upprepar sig. Den sitter kvar. Den har bara bytt stämpel.
I morgon skriver vi om elpriset. Det är också jävligt. Bara närmare luckan.
Expressbladet tar inte ansvar för världsläget. Världsläget tar inte ansvar för Expressbladet. Sydjemen har inte bett om att vara med. Det är just det som är poängen.