Alla partier i regeringen – första beslutet blev att tillsätta en grupp som ska fatta beslut
Samlingsregeringen har redan enats om en sak: att ingenting ska genomföras förrän alla har fått säga nej på sitt eget sätt.
Efter valet som ingen vann tillräckligt och förhandlingarna som ingen släppte har Sverige fått den mest inkluderande regeringen i modern tid. Samtliga åtta riksdagspartier sitter vid samma bord.
Bordet är runt. Det var det enda som gick att enas om före lunch.
Statsminister Magdalena Andersson möter pressen i ett rum där åtta vattenglas står uppradade som en tyst koalition. Bakom henne sitter Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson, Nooshi Dadgostar, Elisabeth Thand Ringqvist, Ebba Busch, Amanda Lind, Daniel Helldén och Simona Mohamsson. Ingen lämnar bilden. Ingen tar den heller.
– Det här är ett historiskt ansvarstagande, säger Andersson.
Sedan tystnar hon, väntar in de andra och tillägger:
– Efter intern samordning.
Första regeringen utan opposition – och utan fart
Problemet med att släppa in alla är inte att någon saknas. Problemet är att ingen kan lämnas utanför ett beslut. Varje proposition måste passera S:s välfärdsreflex, M:s skattesänkarminne, SD:s migrationsbroms, V:s förmögenhetsradar, C:s landsbygdsfilter, KD:s familjeklausul, MP:s klimatnödläge och L:s skolkrav.
Resultatet är inte kompromiss. Resultatet är nolläge med fika.
En tjänsteman på Statsrådsberedningen, som ber att få vara anonym eftersom anonymitet är det enda som fortfarande fungerar, beskriver processen så här:
– Först kommer ett förslag. Sen kommer ett motförslag. Sen kommer ett tilläggsförslag som tar tillbaka båda. Sen skrivs ett protokoll om att samtalet var konstruktivt. Sen går alla och hämtar kaffe. Kaffet är det enda som röstas igenom med acklamation.
Ministerposterna: alla fick, ingen fick råda
För att ingen skulle känna sig överkörd delades de tunga departementen. Det visade sig vara en dålig idé, men enighet.
Migrationsdepartementet har två rum och en skärm i mitten. På ena sidan sitter Åkesson och talar om volymer. På andra sidan sitter Lind och talar om rättigheter. Skärmen är ljudisolerad. Den enda gemensamma skrivelsen hittills är en beställning av extra hålslag.
Finansdepartementet roterar. Onsdagar är Kristerssons. Då sänks något i en powerpoint. Torsdagar är Dadgostars. Då höjs samma sak, plus en extra skatt på powerpointen. Fredagar är Thand Ringqvists, som föreslår att landsbygden ska kompenseras oavsett vad som hände onsdag och torsdag.
Klimat- och näringslivsdepartementet slogs ihop för att spara lokaler. Inom tre timmar hade MP förbjudit något som M just hade räknat som tillväxt. KD ville prata barnfamiljer. L ville prata timplaner. Busch föreslog att man skulle be för elpriset. Det antecknades.
Försvarsfrågan löstes med en mening som alla kunde leva med:
Sverige ska vara tryggt, men på ett sätt som inte upprör någon som redan är upprörd.
Ingen vet vad det betyder. Alla nickade.
Regeringsförklaringen som inte förklarade
Dokumentet är fjorton sidor. Det innehåller orden dialog, balans, hela landet, framtid och beredning trettioen gånger. Ordet ska förekommer två gånger, båda i bisatser.
En passage lyder:
Regeringen avser att både öka och minska. Ambitionen är att stärka det som fungerar och ompröva det som inte gör det, förutsatt att partierna kan enas om vilken kategori varje fråga tillhör.
Analytiker kallar texten “blocköverskridande i den meningen att den inte korsar någon linje alls”.
På frågan vad regeringen konkret tänker genomföra de första hundra dagarna svarar Simona Mohamsson:
– Vi tänker genomföra en översyn av vad som är konkret.
Ebba Busch fyller i att familjen är viktig.
Daniel Helldén fyller i att cykeln är viktig.
Jimmie Åkesson fyller i att Sverige är viktigt.
Nooshi Dadgostar fyller i att klyftorna är viktiga.
Elisabeth Thand Ringqvist fyller i att företagen på landsbygden är viktiga, och att de övriga precis sa fel slags viktigt.
Andersson sammanfattar:
– Vi har en bred förankring. Det är en styrka.
Sedan, tystare:
– Det är också förklaringen.
Vad som faktiskt gick att besluta
Hittills har kabinettet klubbat tre saker.
Extra kanelbullar till sammanträdena. Motivering: arbetsmiljö.
En utredning om varför beslut tar tid när alla är med. Direktivet ska tas fram av alla.
Ett tillfälligt moratorium mot att kalla något för svek. Ordet är upptaget.
En fjärde punkt – att flytta en busshållplats i Örebro två meter – röstades ner. S ville ha den närmare vårdcentralen. M ville ha den närmare företagsparken. SD ville veta vilka som skulle stå där. V ville att den skulle vara gratis. C ville att den skulle finnas kvar på landsbygden även om den stod i stan. MP ville ha cykelgarage. L ville ha en skylt med korrekt svenska. KD ville att pensionärer skulle sitta ner medan de väntade på att de andra skulle bli klara.
Hållplatsen står kvar. Precis som förut. Regeringen kallar det kontinuitet.
Oppositionen har gått hem
Det mest akuta problemet är inte handlingsförlamningen. Det är tystnaden efteråt. Det finns ingen kvar att skylla på. Alla sitter i samma lag. När något inte blir av är det inte “de andra”. Det är protokollet.
I korridorerna pågår redan ett litet inbördeskrig i miniformat. Partierna oppositionerar mot sina egna ministrar, sedan mot koalitionen, sedan mot formuleringen i pressmeddelandet. En M-tjänsteman hördes muttra att det var enklare när man bara hade SD att förhålla sig till. En V-medarbetare svarade att det var enklare när man bara hade kapitalet.
Kapitalet har, enligt uppgift, inte märkt skillnad.
Expertläget
Statsvetaren som alltid finns tillgänglig när ingen annan vill svara säger till Expressbladet:
– En samlingsregering av det här slaget är det mest demokratiska som kan hända ett land. Den representerar alla. Därför kan den inte göra något som någon ogillar. Det är logiskt. Det är också slutet på politiken som händelse.
Han tillägger att Sverige nu har uppfunnit en ny styreform: enighet som substitut för verkställighet.
På Rosenbad har man beställt fler whiteboardtavlor. Inte för att rita upp reformer. För att rita upp vilka som måste godkänna tavlan.
Slutraden som redan är under beredning
Sent i går kväll läckte ett utkast till regeringens motto. Det var inte klubbat. Det kunde inte klubbas. Men det sammanfattade läget bättre än fjorton sidor förklaring:
Ingen lämnas utanför. Inget lämnas genomfört.
Andersson avböjde ytterligare kommentarer.
De andra avböjde också.
Det var, för första gången på flera dagar, ett beslut som fattades i kör.