Den heliga rätten att pensionera sig vid 42
Europas pensionsdröm lever: jobba kort, kliv av tidigt och låt någon annan försöka få kalkylen att gå ihop.
I den europeiska pensionsdebatten har Grekland länge fått spela rollen som varnande exempel. Inte för att människor där skulle arbeta mindre i enkel mening – greker jobbar faktiskt fler timmar om året än både svenskar och tyskar enligt OECD. Nej, problemet har varit något mer raffinerat: ett system där staten, eller i sista hand någon annan, förväntades se till att människor kunde lägga av medan de fortfarande hade kraft att njuta av livet. Helst runt 42 i den politiska fantasin, eller åtminstone långt innan 60, och gärna med en pension som inte hade något särskilt tydligt samband med vad som hade betalats in.
Före skuldkrisen var det nästan en administrativ sport. Offentlig sektor, banker, vissa yrkesgrupper och särskilt de som hade barn eller tillhörde de gamla fonderna kunde hitta vägar ut långt tidigare än den formella åldern. Genomsnittlig utträdesålder låg tidvis runt 59. Pensionerna beräknades generöst, ofta på de bästa åren, och systemet finansierades till stor del av skuldsättning och hopp om att någon annan skulle betala räkningen. När det sprack 2010–2015 var det inte för att ett folk plötsligt hade blivit lata. Det var för att ett pensionssystem hade byggts på just den förutsättningen: att man kunde ta ut mer än man satte in, och att norra Europa skulle täcka upp när det inte höll.
Reformerna kom, under hot om att inte få mer pengar. Pensionsåldern höjdes till 67, eller 62 med 40 års intjänande, pensionerna skars och många av de gamla specialreglerna stramades åt. Men andan lever kvar i många europeiska välfärdssystem. Det finns fortfarande övergångsregler för äldre offentliganställda, föräldrar med minderåriga barn, vissa tunga yrken och de som var inne före 1993. Man kan fortfarande komma ut tidigare än den officiella åldern om man vet vilka dörrar man ska knacka på. Och i debatten dyker kravet upp med jämna mellanrum: att det är orättvist att folk ska tvingas jobba till 60-plus när de har “jobbat hårt hela livet”. Hårt betyder i det här sammanhanget ibland ett tryggt jobb i offentlig sektor, långa luncher och en pension som framtida skattebetalare får skrapa ihop.
Det är här det svider. Nordeuropéer förväntas jobba längre, betala högre skatter och dessutom stå för räddningspaket när system som levt över sina tillgångar börjar knaka. När norra Europa höjer pensionsåldern till 67–70 för att få ihop räkningarna, hörs protester från andra håll om att det är “omänskligt”. Det är omänskligt att behöva jobba. Det är däremot tydligen helt mänskligt att någon annan ska jobba längre för att kalkylen ska gå ihop.
Produktiviteten per timme är lägre i flera av de länder som samtidigt har haft de största problemen med pensionslöften. Skatteundandragandet är högre. Den informella ekonomin är stor. Och när systemet krisar är det alltid någon annans fel – trojkan, tyskarna, kapitalet, EU. Aldrig det faktum att man under decennier byggde ett pensionssystem där människor förväntades kunna sluta medan skulden växte.
I låtsaslandet Sverige har vi våra egna problem med folk som vill gå i pension tidigt på andras bekostnad. Men vi har åtminstone inte fullt ut institutionaliserat idén att 42 är en rimlig ålder att lägga av och låta resten av kontinenten betala. I Greklands gamla pensionssystem var det länge inte en absurd sketch, utan en förhandlingsbar livsplan. Och det är därför räkningen fortfarande kommer.