Oberoende. I den mån arkiven släpper in oss.
Den norska slavflottan på 1670-talet: Färre kanoner än krigsflottan, fler kvitton på sild
Medan Östersjön fylldes av krut och sänkta skepp lade ett annat dansk-norskt projekt ut från Bergen. Det skulle inte vinna Skåne. Det skulle vinna socker.
Det står inte på någon bronsplakett i Oslo.
Det står i ett hamnprotokoll från oktober 1671, där en skrivare i Bergen noterat att skeppet Færøe lagt till. Ombord: 190 straffångar, tjänstehjon och så kallade servingar på väg mot St. Thomas i Västindien. Skrivaren har också noterat vädret. Det var, enligt källan, blåsigt men hanterbart.
Av de 190 levde 29 några månader efter ankomst.
Resten av affären fortsatte.
Inte en flotta. En kedja av beslut.
Det fanns ingen eskader som hette Den Norske Slaveflåte och seglade i formation med vimplar. Det hade varit för ärligt.
Det som fanns, visar Expressbladets genomgång av det som forskningen redan vet och det som turistbroschyrerna fortfarande inte vill veta, var något typiskt nordiskt: ett aktiebolag med kunglig stämpel.
1670 tar Kristian V över tronen. 1671 grundas Det Vestindisk-Guineiske Kompagni. 1672 tas St. Thomas. 1673 går första slaven från Afrika till ön under dansk-norsk flagg. 1674 tar kompaniet över handeln helt och byter namn till något ännu längre.
Norge var inte huvudkontoret. Norge var virket, fisken, matroserna och mellanlandningen.
En arkivarie i Köpenhamn, som Expressbladet når efter tre ombokade samtal, formulerar det så här:
– Danmark tecknade. Norge rodde. Protokollet är på danska. Årorna är norska.
En kollega i Bergen rättar omedelbart:
– Vi hade också protokoll. De låg bara under ett fiskfat.
Två flottor, samma decennium
1670-talet är i svensk skolbok Skånska kriget. Slaget vid Öland. Kronan exploderar. Gyldenløve går in i Bohuslän. Niels Juel vinner i Køge bukt. Tusentals norska båtsmän skrivs ut till fellesflåten i Köpenhamn.
Samtidigt, västerut, byggs den andra verksamheten upp.
Det är den som Expressbladet kallar slavflottan, eftersom det är det enda namn som beskriver lasten utan att låta som en årsredovisning.
| År | I Östersjön | I Atlanten |
|---|---|---|
| 1671 | Ny kung, gammal revanschplan mot Sverige | Kompaniet grundas. Færøe lägger till i Bergen. |
| 1672 | Upprustning | St. Thomas tas. Ön saknar folk. Lösningen blir inte att skicka färre folk. |
| 1673 | Kriget närmar sig | Första slaven från Afrika till St. Thomas. |
| 1675–79 | Kanoner, brännare, sänkta linjeskepp | Sild, timmer, socker och människor som inte står i segerbulletinen. |
En svensk sjöhistoriker som inte vill bli citerad med titel säger:
– Vi förlorade skepp på ett eftermiddag. De andra förlorade människor i tystnad i flera generationer. Det är därför den ena historien har diorama och den andra har seminariekaffe.
Vad Norge faktiskt levererade
Inte kronan. Inte kartan. Däremot det som fick skeppen att gå.
Norskt timmer till skrov. Norsk klippfisk och saltsild som proviant – också till de som inte valt resan. Norska matroser, som senare utgjorde en anmärkningsvärt stor del av besättningarna. Norska kommendantnamn dyker upp vid forten på Guldkusten. En bergensisk storköpmän, Jørgen Thor Møhlen, får till och med förpaktningen av slavtrafiken en tid. Sedan går han i konkurs, vilket i 1600-talets bokföring räknas som en affärsrisk, inte som ett moraliskt argument.
En fingervisning från en dokumentär som Norge själv gjort: uppemot en tredjedel av den dansk-norska slaveflottan hade norsk anknytning, och ungefär hälften av manskapet kunde vara norskt. Siffrorna gäller inte bara 1670-talet. De gäller vanan.
1670-talet är starten. Vanan är poängen.
Förklaringen som alltid kommer
I Oslo kallas det unionstid. I Köpenhamn kallas det kompagniet. I broschyren kallas det sjöfartsnation.
En norsk kommunikatör som Expressbladet ringer för en kommentar om 1671 svarar, efter intern beredning:
– Vi var en del av Danmark. Det är viktigt att komma ihåg kontexten.
Vi frågar om de 190 ombord på Færøe.
– Kontexten, upprepar hen.
En dansk motsvarighet säger:
– Kompaniet satt i Köpenhamn. Det är viktigt att komma ihåg geografin.
Båda har rätt. Båda har också en karta där Atlanten är utelämnad.
I Sverige är kommentaren kortare. En pensioneerad lektor i Lund säger att svensk kolonialhistoria är mindre, vilket uttalas som en medalj.
– Vi hade Cabo Corso ett ögonblick och Saint-Barthélemy senare. Vi var inte bäst. Vi var senfärdiga. Det är vår version av oskuld.
Det som står kvar i protokollet
Det groteska med den norska slavflottan på 1670-talet är inte att den liknade spanska galeoner med trumpeter.
Det groteska är att den liknade allt annat Norge redan kunde: last, hamn, kvittering, väderlek, utskrivning av folk som inte kom hem.
Krigsflottan i Östersjön krävde båtsmän. Slavfarten krävde samma slags män, samma slags trä, samma slags tystnad när någon saknades vid mönstringen.
Skillnaden var destinationen.
Den ena flottan skulle hämta Skåne.
Den andra skulle hämta arbetskraft till en ö som inte bar socker utan människor som bars dit.
Båda projekten godkändes av samma kung.
Bara det ena fick eftermäle med kanoner.
Fakta: Danmark-Norge fraktade i storleksordningen 100 000 människor över Atlanten under slavhandelns tid. Handeln förbjöds 1803, slaveriet i kolonierna 1848. Bergen har fortfarande en hamn. Protokollet från 1671 har fortfarande en rad om vädret.