En dag i Valdemarsvik med Peter: Bangolf, ensamhet och skräcken för den gränslösa hotfullheten
Han tillbringar dagarna med att räkna bollar på den lokala bangolfbanan och kvällarna i en knäpptyst lägenhet. För Peter Engstedt i Valdemarsvik är tillvaron en spröd balansakt – präglad av en brännande längtan efter värme och en djup, irrationell skräck för dem han anser saknar allt att förlora.
Klockan är noll nio nollnoll. Det lilla samhället Valdemarsvik vid viken vaknar så smått till liv när morgondimman lättar över bryggorna. På trottoaren längs Storgatan går en ensam man med fast, nästan militäriskt mätt steg. Det är Peter Engstedt, 48. Han har på sig sin slitna vindjacka i marinblått och bär på en svart skinnväska där scorekorten ligger prydligt staplade i färgordning.
För Peter är rutinen inte bara en vana – den är ett skyddsnät. Utan scheman, fasta tider och förutbestämda promenadstråk riskerar världen att rasa samman. Och ute i den stora, okända världen finns det som Peter fruktar mest av allt:
– Feta människor, mumlar han nästan ohörbart när en tyngre förbipasserande skymtar förbi på andra sidan gatan. De gör mig livrädd. De har ju, som jag brukar säga... inget att förlora. De rör sig utan spärrar, som om tyngdlagen inte biter på dem på samma sätt.
Det är en tanke som biter sig fast hos Peter. I hans värld är kontroll allt. Fysisk volym blir i hans föreställningsvärld synonymt med oförutsägbarhet, en brutal kraft som inte går att kalkylera.
Grön filt och enkla regler
Förmiddagen tillbringar Peter på Valdemarsviks camping- och bangolfbana. Det är hans fristad. Här råder strikta naturragar: gummiklubban ska hållas med ett visst grepp, bollen ska ligga exakt i vinkel mot hål nummer fyra, och de röda metallhinder som markerar banans gränser får aldrig rubbas.
Han slår ett ensamt slag. Bollen rullar i en elegant båge över den gröna filten, studsar mjukt mot sargen och dunsar ner i koppen. Klick. Ett dämpat ljud som ekar tomt över det öde området.
– Det fina med bangolf är att bollen gör exakt det man säger åt den att göra, säger Peter och torkar av klubbhuvudet med en fläckfri trasa. Inga överraskningar. Inga dolda avsikter. Om man missar är det bara ens eget fel.
Men när sista hålet är spelat och klubborna hängts på plats i ställningen tystnar bangolfbanan. Då börjar den långa eftermiddagen.
Ensamhetens arkitektur
Peter bor i en tvårummare på tredje våningen i ett tegelhus en bit från centrum. Lägenheten är kliniskt ren. Diskmaskinen går två gånger om dagen trots att han bor ensam, och böcker och tidskrifter ligger staplade i räta vinklar på soffbordet.
Här inne har tiden stått stilla i snart tre decennier.
När skymningen faller över viken och gatubelysningen tänds, drar sig Peter inåt. Han sätter sig i fåtöljen vid fönstret, drar fram radion och lyssnar på distant brus från Mellanvågen. Det är då drömmarna sätter in. De handlar nästan uteslutande om kärlek. Om hur det skulle vara att ha någon som väntar i dörren, någon som frågar hur dagen har varit, någon som stryker en över kinden.
Sanningen är smärtsam och enkel: Peter Engstedt har aldrig någonsin fått känna närhet till en annan vuxen människa. Aldrig en kram som dröjt kvar för länge, aldrig en hand som sökt hans i mörkret, aldrig en kyss som smakat av äkta omsorg.
Beröringsrädslan, rädslan för det okända och det stenhårda skyddsnätet av vanor har byggt en mur som är högre än någon stadsmur.
När dagen går mot sitt slut
Klockan slår tjugotvå. Peter reser sig ur fåtöljen, drar ner rullgardinen i vardagsrummet och kontrollerar att ytterdörren är låst tre varv. Han tänder sänglampan i det svala sovrummet och lägger sig på rygg med händerna knäppta över täcket.
Utanför fönstret skvalpar viken mot kajkanten. I Valdemarsvik sover de flesta gott, trygga i sina relationer, sina familjer och sin gemenskap. Men i en lägenhet på tredje våningen ligger en man vaken, lyssnar efter ljudet av trapphuset och drömmer om att väggen av ensamhet en dag ska spricka.