Från soffan till bänken – så sjukt lätt är det att bli riksdagspolitiker i dagens låtsasland
Riksdagen kräver inga cv-mirakel. Det räcker att vara valbar, lojal och placerad tillräckligt högt på rätt lista.
I de flesta länder kräver man att den som ska stifta lagar åt andra människor har gjort något mer än att ha rätt åsikter på Twitter och sitta i ungdomsförbundet. I Sverige räcker det med att du är 18 år, svensk medborgare, kan säga “tack ja” när partiet ringer och inte har något bättre för dig. Formella krav på utbildning, yrkeserfarenhet, läs- och skrivförmåga eller grundläggande förståelse för matematik finns inte. Du behöver inte ha haft ett riktigt jobb, betalat skatt i någon större omfattning eller ens kunna förklara vad en budget är. Du behöver bara vara nominerad av ett parti. Resten tar väljarna hand om – eller rättare sagt: listplaceringen.
Vi har pratat med en person som nyligen tagit plats i riksdagen (vi kallar honom “Alex”, eftersom han själv inte vill att arbetsgivaren ska få veta hur lite han gjorde innan). Alex gick med i ett av de stora partierna när han var 17. Han gillade inte skolan särskilt, hade inga betyg att tala om och hade aldrig haft ett sommarjobb längre än tre veckor. Det som däremot gick bra var att säga de rätta sakerna på mötena. “Jag var bra på att lyssna när de äldre pratade om värderingar”, säger han. “Och jag postade mycket.” Efter några år i ungdomsförbundet, några motioner om “inkludering” och ett par välplacerade inlägg om klimat och rättvisa hamnade han på en valbar plats. Han har aldrig drivit ett företag, aldrig jobbat i vården, aldrig sett en lönebesked för mer än en studentersättning. Nu röstar han om statsbudgeten.
Partierna själva är inte särskilt hemlighetsfulla om hur det går till. En nomineringsansvarig i ett av de etablerade partierna (som bad att få vara anonym “eftersom vi inte vill skrämma bort kandidater”) förklarar det rakt:
“Vi letar efter folk som är lojala, som kan lära sig det politiska språket och som inte skapar problem internt. Riktig livserfarenhet är inte alltid en fördel. De som har jobbat för länge utanför politiken tenderar att ifrågasätta saker. De som kommer från ungdomsförbundet vet redan hur det fungerar.”
Det finns studier som visar att andelen ledamöter med längre erfarenhet från vanliga arbetaryrken ligger runt 10–15 procent. Näringslivserfarenheten är i genomsnitt betydligt lägre än hos befolkningen i stort. Många har gått direkt från studentpolitik eller partiarbete till heltid. Det är inte en konspiration. Det är bara vad som händer när det enda formella kravet är att partiet vill ha dig och väljarna röstar på partiet – inte på dig.
Lönen är ungefär 71 500 kronor i månaden plus tillägg och förmåner. För det behöver du inte kunna något särskilt. Du behöver inte ens vara närvarande i någon större utsträckning; det finns inga formella närvarokrav. Du kan sitta i utskott som hanterar frågor du aldrig stött på i verkligheten, eftersom ingen kontrollerar att du förstår dem. Partigruppen talar om hur du ska rösta.
Jämför med vilken annan verksamhet som helst. Vill du bli revisor, läkare, elektriker eller lastbilschaufför finns krav. Vill du styra över andra människors skatter, migration, energi och skola räcker det att partiet tycker att du är “rätt person”. I ett låtsasland där verkligheten redan har tappat greppet om institutionerna är det bara konsekvent. Riksdagen speglar inte Sverige. Den speglar de som lyckats ta sig in i de små kretsar där listorna görs.
Ingen har tvingat väljarna att rösta på partier som sätter den här sortens kandidater högt. Men systemet gör det enkelt för partierna att fortsätta så. Du behöver inte vara särskilt duktig. Du behöver bara vara tillräckligt oproblematisk för de som redan sitter där. Det är så det går till. Och det är därför det går så jävla dåligt.