Hon vägrade bli sur. Nu skrattar hela Falkenberg.

Malin Börjesson från Skrea tänkte inte låta vare sig kommunen, västkustvinden eller en mås vid namn Göran ta glädjen ifrån henne. Expressbladet har träffat kvinnan som gjorde en förfallen busshållplats till ett myshål – och en hel stad lite varmare.

Av Disa Röök • Publicerad 23 september 2026 · 16:59

Skrea strand i Falkenberg. Foto: Gunnar Larsson / Wikimedia Commons, CC BY-SA 4.0

FALKENBERG. Det blåser som vanligt vid Skrea strand. Sanden lägger sig i ögonvrån, kiosken har redan stängt för säsongen och havet ser ut som om det har en åsikt. Mitt i alltihopa kommer Malin Börjesson cyklande på en lastcykel som hon döpt till Friheten. I flaket: en termos, extra sockar, en hopfällbar kaffebordsskiva, tre paket kanelbullar och en mikrofon som sett bättre dagar.

– Folk tror att glädje är något man antingen har eller inte har, säger hon och parkerar cykeln mot en sandlåda.

– Det är fel. Glädje är ett hantverk. Som att laga en cykelkedja. Lite fett, lite svordomar, sen rullar det.

Från bakom disken till lastcykeln

Malin, 41, är uppvuxen två sanddyner från bryggan. Pappa rökte lax, mamma sålde glass, och Malin lärde sig tidigt att en dag vid havet kan rymma både solsting och hagel. Hon jobbade på turistbyrån, bakade på ett konditori som luktade kardemumma ända ut på Storgatan, och trodde att livet skulle fortsätta ungefär så.

Sen stängde konditoriet. »Folk köper bullar på macken nu, Malin.« Turistbyrån drog ner. Äktenskapet likaså, vänligt men bestämt, som när man lämnar tillbaka en jacka som inte längre passar. En sämre vecka i oktober hade räckt för att göra de flesta till experter på att sucka.

Malin suckade i ungefär tre dagar. På den fjärde köpte hon lastcykeln.

– Jag tänkte: antingen sätter jag mig i soffan och blir en människa som klagar på vädret, eller så rullar jag ut och gör något åt det. Vädret tänkte jag inte ge mig på. Resten gick an.

Myshållplatsen som kommunen inte lyckades ta död på

Det började med hållplatsen vid Herting. En grå betonglåda med krossat glas och en tidtabell från 2019. Malin hängde upp ljusslingor, ställde dit en korg med plädar och en gästbok. På första sidan skrev hon:

»Sitt ner. Världen springer ändå ifrån oss.«

Kommunen skickade brev. Tre stycken. Det handlade om tillstånd, ansvar och »ej godkänd utsmyckning av kollektivtrafikmiljö«. Malin svarade med en bricka kanelbullar till samhällsbyggnadsförvaltningen och en lapp: »Bullarna är godkända. Hållplatsen också, om ni frågar de som väntar på bussen.«

Hållplatsen står kvar. Gästboken är inne på fjärde bandet. En pensionär har ritat en fisk. En tonåring har skrivit »tack för att det inte är så jävla sterilt här«. En tjänsteman har, anonymt, ritat ett litet hjärta i marginalen.

Glädjeverket, Göran och förlustfesten

Det hon gör kallar hon Glädjeverket Falkenberg. Det är ingen förening, ingen app och inget projekt med styrgrupp. Det är Malin, Friheten och en princip: ingen ska behöva vara ensam med sitt dåliga humör i den här stan, i onödan.

Hon rullar förbi Vallarnas lekpark med extra sockar till blöta barn. Hon ställer upp kaffebordet utanför ICA när det ser ut som att någon behöver prata av sig om svärmor, räntan eller Falkenbergs FF. När laget förlorade med 0–4 förra hösten ordnade hon förlustfest på Skrea. Åttio personer. Varmkorv. Folk sjöng We Will Rock You ut mot Kattegatt som om havet vore domaren.

– Vi förlorade matchen. Vi vann kvällen. Det är en helt okej byteskurs.

Salsa på Tullbron klockan kvart över sju en tisdag i mars var en annan idé. Tolv pensionärer, två höftproteser och en bluetooth-högtalare. En förbipasserande lastbil tutade i takt. Malin kallar det »knägympa med stolthet«.

Så finns Göran. Göran är en fiskmås. Göran stjäl bullar. Malin har döpt honom, skällt på honom och till sist börjat lämna en extra bulle på cykelstyret.

– Om han ändå ska bli skurk kan han lika gärna bli en välmående skurk. Det är min utrikespolitik.

Skrattillståndet som tog elva månader

Som ett skämt skickade hon in en ansökan om »skrattillstånd« till kommunen. Hon ville ha rätt att anordna oförberedda glädjeutbrott på allmän plats. Blanketterna tog hon på allvar. Kommunen tog blanketterna på allvar. Elva månader senare kom svaret:

»Något tillstånd för skratt erfordras ej. Däremot gäller vanliga regler för offentlig plats.«

Malin ramade in brevet. Det hänger i köket.

– Det är det vackraste avslag jag fått. De sa ja genom att säga att jag inte behövde fråga.

Den hårda kampen, på Malins vis

Det är lätt att göra Malin till vykort. Hon är inte ett vykort. Hon är trött på tisdagar. Hon har tre barn som tycker att mamma är »lite mycket«. Hon har räkningar. Hon har dagar när lastcykeln känns löjlig och när vinden på Skrea tar orden ur munnen.

Skillnaden är att hon reser sig ändå. Inte som i en reklamfilm. Mer som en hallänning som hämtar in stolen från altanen, torkar av den och sätter sig igen.

– Hårt kämpande kvinna låter som att jag slåss mot drakar, säger hon och skrattar så kaffet skvalpar.

– Jag slåss mot gråheten. Den är en sämre motståndare än den credd den får. Gråheten är lat. Den ger sig om man kommer med en bulle och en dålig vits.

Innan Expressbladet släpper henne iväg mot nästa hållplats – hon ska lämna extra vantar vid Doktorspromenaden, »det drar där« – får hon frågan vad Falkenberg har gett henne tillbaka.

Hon tänker efter. Ser ut över sanden, mot den långa bryggan där någon redan hoppar trots att det är september och förnuftet säger nej.

– En stad som låter en vuxen kvinna cykla omkring med en mikrofon utan att ringa släktingarna. Det är mer än man kan begära.

Hon sätter sig på Friheten. Göran sitter på en lyktstolpe och väntar på sin del.

– Och sand mellan tårna. Det går inte att vara riktigt förnäm då. Tack och lov.

Malins tre regler mot gråväder