Indianstam köper 3D-skrivare för att printa tillbaka Manhattan
En stam har köpt 3D-skrivare. Planen är enkel, på det sätt som planer är enkla innan någon räknat på elräkningen. De ska skriva ut pärlor. Pärlorna ska användas för att köpa tillbaka Manhattan.
Expressbladet har sett skrivarna. De står i ett rum som luktar varm filament och ambition. På väggen hänger en karta där Manhattan är inringat med en penna som tar slut. Bredvid ligger en lapp: "börja med södra spetsen, den var billigast då".
Kursen som gick åt fel håll
År 1626 ska ön ha bytt ägare mot varor värda 60 gulden. Eftervärlden gjorde om det till pärlor, eftersom pärlor är lättare att berätta om än en blandad last av yxor, kittlar och tyg. Ingen av parterna menade riktigt samma sak med ordet köpa. Den ena sidan fick en ö. Den andra sidan fick besök som inte tog slut.
Stammen har nu bestämt att om berättelsen säger pärlor, så får det bli pärlor. 3D-skrivaren är vald för att den kan gå natt. En människa som blåser glaspärlor för hand hinner inte ifatt en fastighetsmarknad. En skrivare hinner i alla fall låta som om den försöker.
Problemet är växelkursen. En pärla som 1626 ingick i en legendariskt dålig affär motsvarar i dag inte ett kvadratmeterpris på Nedre Manhattan, där en garderob kan kosta mer än vad skrivaren gör på ett år. Expressbladet bad en mäklare räkna. Han skrattade, bad om ursäkt, skrattade igen och sa att ön inte är till salu i pärlor, inte ens i äkta. Expressbladet påpekade att den inte var till salu förra gången heller. Mäklaren sa att det är just därför den är dyr nu.
Produktionen
Skrivarna går i skift. Vitt, rött, en blå som någon insisterar på eftersom den ser äldre ut på foto. Varje pärla tar några minuter. Manhattan har en yta som inte låter sig beskrivas i minuter. En medhjälpare har satt upp en tavla där de prickar av kvarter. Efter en vecka var tavlan kvar och prickarna få. Någon föreslog att de skulle skriva ut större pärlor. En annan föreslog att de skulle skriva ut en mindre ö och kalla den ett motbud.
Kvaliteten är ojämn. De första pärlorna såg ut som godis. De senare ser ut som godis som ansträngt sig. En äldre man i rummet, som inte ville bli citerad som äldre man men godtog det, höll upp en pärla mot ljuset och sa att holländarna åtminstone hade riktigt glas. Sedan lade han den i tunnan. Tunnan är märkt "Manhattan, del 1". Det finns ännu ingen del 2. Det finns en beställning på mer filament.
Elen har redan blivit en post i kalkylen. Skrivaren sparar arbetstid och äter kilowatt. En ekonom i gruppen har räknat ut att om de säljer pärlorna som souvenirer till turister på färjan kan de finansiera fler skrivare, som kan göra fler pärlor, som kan finansiera fler skrivare. Det är inte ett återköp. Det är en affärsmodell. Affärsmodellen ser ut att gå bättre än återköpet, vilket gruppen valt att inte ta som ett tecken.
Motparten
Staden New York har inte återkommit. Expressbladet ringde. En person som arbetar med sådant som inte är pärlor sa att kommunen inte löser in öar mot utskrivna föremål, och att eventuella historiska anspråk får gå via andra kanaler än en tunna. Expressbladet frågade vilka kanaler. Personen sa att det inte var en inbjudan.
Holländarna, som en gång tog emot varorna eller åtminstone står som mottagare i berättelsen, har också svårt att hitta rätt motpart. Den nederländska staten är inte en handelsstation längre. Handelsstationen är ett museum, eller en adress som blivit en gata, eller en fotnot. Fotnoten tar inte emot pärlor.
En fastighetsägare på nedre Manhattan, tillfrågad utanför en port som kostar mer att stå vid än att köpa filament till, sa att han möjligen kunde tänka sig en pärla om den drog av något på skatten. Sedan kom hans bil. Bilen var inte printad.
Historien som inte riktigt går att skriva ut
Det som gör planen både vacker och omöjlig är att den utgår från skolbokens version. I skolboken är Manhattan en vara och pärlorna ett pris. I verkligheten var det ett möte mellan folk som inte hade samma karta, samma ägande och samma plan på att stanna. Att skriva ut pärlor rättar inte det mötet. Det upprepar det, fast med en maskin som piper när tråden tar slut.
Stammen vet det. De kör skrivarna ändå. En av dem sa till Expressbladet att poängen inte är att staden kommer att skriva på. Poängen är att tunnan fylls, och att någon får stå med en pärla i handen och förklara varför den inte räcker, när den förra gången påstods räcka. Det är en sämre affär än ett hus. Det är en bättre rubrik.
Under tiden har en av skrivarna börjat göra en modell av själva ön, i skala, eftersom någon tröttnade på pärlor. Modellen är ihålig. Den väger mindre än en hyra. Den får inte plats i tunnan. De har ställt den på ett bord, bredvid kartan, och låtit den vara så länge. Ön på bordet är i alla fall deras. Den andra får vänta på mer filament, och på en säljare som inte finns.
Expressbladets slutsats är att 3D-skrivaren är snabbare än en glaspärlemakare och långsammare än en fastighetsmarknad. Manhattan står kvar. Skrivarna går. Tunnan heter fortfarande del 1. Del 2 är beställd. Leveranstiden är okänd, vilket är det närmaste affären från 1626 kommit en ärlig siffra.