Jönköping har räknat om apokalypsen. Den är nu planerad till efter kyrkfikat.
I Sveriges Jerusalem går man inte vilse. Man går vilse mellan pingst, allians, missionshus och en föreningslokal vars verksamhet grannarna fortfarande beskriver olika.
JÖNKÖPING.
Det finns städer där man frågar efter närmaste Systembolag. I Jönköping frågar man efter närmaste bönemöte, och får tre olika svar plus en extra inbjudan till onsdagens ungdomssamling. ”Om du hinner”, säger de. De vet att du hinner. Alla hinner. Det är poängen.
Sveriges bibelbälte är inte en geografisk linje. Det är en attityd med postnummer. Centrum sitter i Jönköping. Därifrån går utlöpare mot Gnosjö, Vaggeryd, Aneby, Sävsjö, Vetlanda och vidare mot allt som en gång fick järnväg och därmed också ett missionshus. Statskyrkan fick socknarna. Frikyrkan fick perrongerna.
Lokalt kallas staden fortfarande Smålands Jerusalem. Skillnaden mot originalet är mest att här finns fler parkeringsplatser och att ingen har lyckats dela staden med en mur. Än.
Här är synden inte förbjuden. Den är schemalagd.
Fundamentalism, i folkmun, är konsten att läsa en tvåtusenårig text som om den vore både bruksanvisning, hyresavtal och kommunplan. I Jönköpingstrakten har den formen av en praktisk vardag:
Kaffe är sakrament.
Sången är lite för hög.
Skilsmässostatistiken är låg.
Företagsamheten är hög.
Lördagen är teoretiskt sett avbokad.
”Vi tar inte Bibelns ord bokstavligt”, säger en församlingsföreståndare som Expressbladet träffar efter gudstjänsten. ”Vi tar dem tillämpat. Det är skillnad.”
Han tuggar en kanelbulle som om den vore bevis.
Tillämpningen ser ungefär ut så här: man tror på evigheten, men fakturerar i 30 dagar netto. Man väntar på Jesu återkomst, men har ändå tecknat om lånet. Man predikar att jorden är tillfällig, och bygger ändå en lagerhall med solceller på taket. Det är inte hyckleri. Det är riskspridning.
Gnosjöandan: frälsning med momsplikt
Utanför stan ligger Gnosjöandan och andas tungt i en industrihall. Här kombineras två svenska underverk: frikyrklig flit och förmågan att tillverka en plastbit som ingen annan visste att de behövde.
En företagare i 50-årsåldern, som ber att få heta ”Börje i andan”, förklarar affärsmodellen: ”Först ber vi. Sen tar vi offert. Sen ber vi igen, men då mer specifikt om marginalerna.”
Det är så bibelbältet fungerar i praktiken. Gud är stor. Orderstocken är också stor. Om räkenskapens dag kommer före bokslutet får man improvisera.
Historien hjälper till. 1922 röstade Jönköpings län med över 80 procent ja till rusdrycksförbud. Resten av landet tvekade. Småland tvekade inte. De hade redan bestämt sig för att fylleri är ett personligt fall, inte en näringsgren.
Hundra år senare säljs det fortfarande alkohol i staden. Men den dricks med ett ansiktsuttryck som säger: det här är tillfälligt, precis som livet.
Fundamentalisten i allmänhet: en människa med för många svar
Expressbladet har kartlagt fundamentalisten som typ. Inte bara den kristna. Alla sorter. Slutsatsen är nedslående för den som hoppades på originalitet.
En fundamentalist, oavsett skrift, har tre fasta egenskaper:
Texten är klar.
Alla som läser den annorlunda har inte läst den.
Om verkligheten strider mot texten är det verkligheten som ska omprövas, helst före lunch.
I Jönköping tar det sig kristen form. I andra städer tar det sig andra former. Skillnaden är kosmetisk. En del förbjuder dans. En del förbjuder tvekan. En del förbjuder båda och startar podcast.
Det finns pingstvänner, baptister, alliansfolk, missionsfolk och minst en grupp som splittrades 1987 på grund av en vers om huvudbonad. Alla är överens om att de andra är nästan rätt. ”Nästan” är det teologiska ordet för krig.
En ungdomsledare i Huskvarna suckar: ”Vi är inte mot världen. Vi är bara väldigt noga med vilken utgång vi använder.”