LEDARSNACK: Kalkylarket som ska rädda Sverige (och Magdas humör)
STOCKHOLM. Socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen 68 har genomgått en totalrenovering. Ut åkte den gamla ideologin, och in rullades en massiv serverhall dedikerad till Magdalena Anderssons nya politiska supervapen: Ett självlärande Excel-dokument som i realtid räknar ut exakt vilken åsikt som genererar flest röster för dagen.
Den tidigare statsministern och landets i särklass strängaste kamrer har nämligen tröttnat på att ständigt behöva förklara varför partiet plötsligt driver en politik som är identisk med den de kallade fascistisk för fyra år sedan.
– Det är oerhört ineffektivt att behöva kalla till pressträff varje gång vi byter fot, förklarar Andersson medan hon med en isande blick fryser ner en kaffekopp som haft fräckheten att svalna för snabbt.
– Nu har vi automatiserat kappvändandet. Om regeringen föreslår att vi ska bygga en mur runt Skåne, kommer min algoritm direkt räkna ut att vi Socialdemokrater alltid har velat bygga en mur runt Skåne, men att vi vill att tegelstenarna ska vara upphandlade med kollektivavtal. Det kallas ansvarstagande.
Att valla beväpnade katter
Men den stora utmaningen ligger inte i att övertyga väljarna om att S är det nya högerpartiet med röd logga, utan i att hålla ihop oppositionen. Att försöka få Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet att dra åt samma håll beskrivs internt som att försöka valla katter. Katter som dessutom är beväpnade med varsin helig röd linje och ett brinnande förakt för varandra.
Anderssons lösning på problemet är lika enkel som brutal: Det berömda "Magda-sticket". En blick så fylld av besvikelse att den får vuxna partiledare att vilja gå in på sina rum och skämmas.
– Jag har sagt till Muharrem och Nooshi att om de inte slutar bråka i sandlådan så drar jag in ladorna igen. Och den här gången lämnar jag dem inte bara tomma, jag säljer dem till ett riskkapitalbolag i välfärdssektorn, muttrar S-ledaren och rättar till sina osynliga, men ständigt närvarande, revisorsglasögon.
När Expressbladets reporter försiktigt vågar fråga vad hennes egentliga, långsiktiga vision för Sverige är – bortom att bara vinna nästa val och radera Ulf Kristerssons leende – tystnar hon. Hon knappar frenetiskt på sin medhavda miniräknare, suckar djupt, och levererar det mest socialdemokratiska svaret år 2026:
– Vi ska bygga ett land som är precis som nu, fast med noll problem, oändligt med pengar, och framförallt ett land där ingen journalist någonsin ställer irriterande följdfrågor till mig. Har vi förstått varandra? Bra. Då var vi klara här.