Krönika: Den moderna mannen gnäller – och det är det enda som återstår
Den moderna mannen sitter vid köksön och gnäller. Inte högt. Bara tillräckligt. Han har just hyvlat en ost. Skivorna är ojämna och några har fastnat i hyveln, men han har genomfört det. I den här tiden räknas det som en intellektuell handling. Det finns inte mycket annat kvar att mäta honom mot.
Han luktar okej. Det är en merit. Inte för att han ansträngt sig särskilt, utan för att de flesta runt honom luktar värre. Att han avstod från att peta i näsan medan någon var i rummet noteras också. Det skrivs inte upp någonstans, men det registreras. I en värld där de flesta har slutat låtsas att de kan något, blir frånvaron av det mest uppenbara ett slags prestation.
Han gnäller ändå. Över att ingen såg hur svårt det var. Över att osten var för mjuk. Över att hyveln inte var ny. Gnället har blivit hans sätt att hävda att han fortfarande deltar. Att han inte bara sitter där. Att det finns en ansträngning, även om den mest består av att hålla sig från att göra det värsta.
Förr fanns det andra mått. Nu är de borta eller så nedvärderade att ingen längre orkar låtsas. Kvar finns mannen, osten och doften av att han inte är helt förfallen. Han vet det själv. Därför suckar han när någon ändå påpekar att det hade gått att göra bättre. Han har redan gjort det som förväntas. Resten är orimligt.
Ingen säger emot honom längre. Det lönar sig inte. Han har ju hyvlat. Han luktar inte illa. Och han petade inte i näsan när det syntes. I den ordningen har det blivit tillräckligt. Och tillräckligt är det nya ordet för att det inte finns något mer att begära.