Kroppsstrumpor – plagget som täcker allt och förklarar ingenting
Det finns plagg som klär kroppen. Sedan finns det plagg som ersätter den. Kroppsstrumpan tillhör den senare sorten. Den börjar vid tårna, slutar vid halsen och lämnar inget utrymme för missförstånd däremellan. Vad man än hade för avsikt när man tog på sig den, så är resultatet detsamma: en människa som ser ut som om hon har beslutat sig för att vara både klädd och inte klädd på samma gång.
I en tid då mycket klädsel handlar om att signalera något – stil, tillhörighet, avstånd – gör kroppsstrumpan det motsatta. Den signalerar att signaler är överflödiga. Den ligger tätt. Den andas dåligt. Den fastnar i dragkedjor och i andras blickar. Och ändå fortsätter den att dyka upp, i danssalar, på scen, i sovrum och, enligt uppgift, ibland på helt vanliga arbetsplatser.
Expressbladet har talat med två personer som båda har en relation till plagget.
”Det var det enda som fick mig att känna att jag var med”
Mikael Strand, 41, från Varberg, berättar att han köpte sin första kroppsstrumpa i samband med en teaterkurs i slutet av nittiotalet.
– Alla andra hade vanliga kläder. Jag hade den här. Svart, genomskinlig på vissa ställen, inte alls genomskinlig på andra. Jag förstod inte riktigt vad jag skulle göra med armarna. Men när vi skulle göra en övning där man skulle ”vara ett träd” så kände jag att jag åtminstone såg ut som något som kunde vara ett träd. De andra såg mest ut som folk som stod stilla.
Strand säger att han har kvar strumpan i en låda. Han har inte använt den på många år.
– Men jag vet var den är. Det känns bra att veta det. Om det skulle bli aktuellt igen.
”Jag trodde att det skulle lösa ett problem”
Sofia Berg, 29, arbetar inom vården och bor i Umeå. Hon köpte en kroppsstrumpa förra vintern efter att ha läst att den kunde användas som underställ.
– Det stod att den värmde och att den inte skavde. Jag tänkte att det lät praktiskt. När jag tog på mig den första gången tog det tjugo minuter. Jag fick be om hjälp med hälen. Sedan satt jag på sängkanten och undrade hur jag skulle ta av den igen om jag behövde gå på toaletten.
Berg använde den en gång under arbetskläderna. Hon säger att det fungerade tekniskt sett.
– Ingen märkte något. Men jag märkte. Hela dagen. Det är svårt att förklara. Man är klädd, men man är också påmind om att man är klädd, hela tiden, överallt. Jag har inte använt den sedan dess. Den ligger i byrålådan. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den.
Expressbladet konstaterar att kroppsstrumpan därmed förenar två till synes oförenliga egenskaper: den är både ytterst konkret och fullständigt svår att motivera i efterhand. Den täcker kroppen. Vad den i övrigt åstadkommer får var och en avgöra själv.