Magdalena Andersson – en mästare på att samla alla utom sina egna
Det är en historisk bedrift. Magdalena Andersson har lyckats med det ingen annan socialdemokrat på länge ens vågat drömma om: hon har fått Vänsterpartiet och Centerpartiet att enas. Tyvärr enas de om att de hellre ser henne falla än sitta kvar.
På torsdag väntas riksdagen artigt men bestämt säga nej till en ren S-regering, och Andersson själv verkar redan ha accepterat att hon ska förlora. Det är inte varje dag en partiledare med 176 mandat bakom sig lyckas förvandla en valseger till ett gemensamt nej från sina egna tilltänkta vänner.
Framstegen som aldrig kommer fram
Efter en månad av ”sonderingar” meddelade Andersson i tisdags att det skett framsteg, men att förutsättningarna för en regering fortfarande saknas. Det är en formulering av hög klass. Ungefär som att säga att man har kommit en bit på väg i försöken att lära en katt att simma, men att det just nu inte finns någon vattenyta att tillgå. Vänsterpartiet vill sitta i regeringen. Centerpartiet vill inte sitta med Vänsterpartiet. Miljöpartiet vill inte sitta alls om de inte får sitta. Andersson står i mitten och förklarar att alla måste ge och ta, vilket i praktiken verkar betyda att alla andra ska ge och hon ska ta emot applåder när det inte fungerar.
Hon har redan lämnat tillbaka sonderingsuppdraget en gång, efter att V plötsligt fann att Moderaternas talmanskandidat var en intressant person. Nu lämnar hon det igen. Det börjar likna en hobby. Andra samlar frimärken. Andersson samlar misslyckade regeringsbildningar.
Den mentala kapaciteten – eller bristen därpå
Det är lätt att tro att det här handlar om svåra motparter. Det gör det inte. Det handlar om en partiledare som verkar sakna den där lilla, irriterande förmågan att förstå att andra människor också har åsikter, och att dessa åsikter ibland krockar med ens egna. En ledare med normal politisk fattningsförmåga hade kanske, redan före valet, funderat på hur man ska få en regering att fungera när två av de nödvändiga stödpartierna ömsesidigt förklarat varandra som oacceptabla. Andersson valde i stället att gå till val på personligt förtroende och hoppas att det skulle ordna sig efteråt. Det gjorde det inte.
Nu rasar förtroendet. Elva procentenheter ner, 35 procent kvar, och för första gången ligger hon under Ulf Kristersson. Andersson tycker inte att det är så konstigt. Svenska folket röstade ju för en ny riktning, förklarar hon. Att den nya riktningen just nu pekar bort från henne själv verkar inte ha slagit henne. Det är nästan imponerande. De flesta människor blir lite fundersamma när deras stöd rasar samtidigt som de inte klarar av att bilda den regering de lovat. Andersson verkar mest tycka att det är en naturlig del av processen, ungefär som att det är naturligt att det regnar när man glömt paraplyet.
Vad händer på torsdag?
Riksdagen röstar. Andersson faller. Sedan får någon annan försöka. De rödgröna fortsätter att förklara för varandra varför just de har rätt och de andra har fel. Under tiden står Sverige utan regering, vilket i Anderssons värld tydligen räknas som ett slags framsteg – så länge ingen annan hunnit bilda en heller.
Det är en speciell sorts ledarskap. De flesta partiledare försöker ena sin sida. Magdalena Andersson har i stället specialiserat sig på att påminna alla om varför det är så svårt. Och det gör hon med en konsekvens och uthållighet som nästan förtjänar respekt. Nästan.