När kartan inte stämmer med verkligheten: Miljöpartiets monumentala felkalkyl
Det är en politisk sanning lika gammal som demokratin själv: om du inte förstår väljarnas vardag, kommer de inte att lyssna på dina visioner. För Miljöpartiet har denna sanning blivit en ödesdigert stor blind fläck. I en tid då Sverige står inför historiska prövningar, tycks partiets analys av läget inte bara vara bristfällig – den är i många avseenden genuint verklighetsfrånvänd.
Problemet är inte målet. Att Sverige behöver en grön omställning, minskade utsläpp och en hållbar framtid är de flesta överens om. Problemet är Miljöpartiets tvärsäkra, men fundamentalt felaktiga, diagnos av hur vi tar oss dit och vem som förväntas betala priset under resans gång.
Plånboksfrågan som försvann
Miljöpartiets största analytiska kullerbytta ligger i deras oförmåga att väga in den krassa hushållsekonomin i sin klimatpolitik. När inflationen har urholkat reallönerna och räntorna pressar hushållens marginaler till bristningsgränsen, erbjuder partiet ofta lösningar som bygger på att medborgarna ska göra ”rätt” val. Men att köpa en ny elbil, byta uppvärmningssystem eller köpa närodlat är inte en fråga om moral för den genomsnittliga barnfamiljen – det är en fråga om likviditet.
Genom att behandla ekonomiska trösklar som attitydproblem missar Miljöpartiet att klimatomställningen måste vara ekonomiskt rationell för vanligt folk om den ska få folkligt stöd. När politiken uppfattas som ett straff för dem som redan har det tuffast, föds inte engagemang. Då föds vrede.
Energiekvationen som inte går ihop
Den andra grava felkalkylen rör den gröna industriomställningen. Sverige befinner sig i en ny industrialiseringsvåg i norr som kräver enorma mängder fossilfri el. Här har Miljöpartiet länge suttit fast i en ideologisk skyttegrav där man varit snabb med att fasa ut planerbar kraft, men långsam med att inse konsekvenserna av ett elsystem som inte kan leverera när vinden mojnade.
Att bygga framtidens gröna stål och batterier kräver stabilitet. Partiets envisa tro på att komplexa energisystem enbart kan lösas med politiska viljeyttringar och väderberoende kraftslag har skapat en förtroendekris. Analysen haltar eftersom den bygger på hur man önskar att fysikens och ekonomins lagar fungerar, snarare än hur de faktiskt ser ut.
Klyftan mellan stad och land
Till detta kommer den ständigt närvarande, men ständigt förnekade, storstadsnormen. Miljöpartiet har byggt stora delar av sin retorik kring en urban livsstil där tunnelbana, hyrcyklar och korta avstånd är normen. När de applicerar samma krav- och straffkatalog på landsbygden, där bilen inte är en lyx utan en absolut förutsättning för att få livspusslet att gå ihop, blir krocken monumental.
Det är här partiets analysvertyg brister som allra mest. Genom att missta glesbygdsbornas bilberoende för klimatförnekelse eller lathet, gräver man en klyfta genom hela det svenska samhället. En grön omställning som enbart är designad för Södermalm och Linnéstaden kommer aldrig att accepteras i Småland eller Västerbotten.
Om Miljöpartiet vill sluta vara ett marginaliserat intresseparti och istället bli en bärande kraft för framtiden, måste de skriva om sin lägesbeskrivning. Dogmatism måste bytas mot pragmatism. Klimatkampen kan inte vinnas genom moraliskt överläge och pekpinnar, den vinns genom att bygga politik som fungerar i verkligheten – för hela landet, och för alla plånböcker. Tills de inser detta kommer deras kompass att fortsätta leda dem, och deras väljare, vilse.