När tryggheten blir farlig: Kommunen som vill rädda oss från oss själva
Skövde har fått ett trygghetsprotokoll som ska skydda invånarna från obehag – och samtidigt göra det svårare att prata om verkliga problem.
I tisdags röstade kommunfullmäktige i en mellanstor stad, Skövde, igenom ett nytt ”trygghetsprotokoll för det offentliga rummet”. Protokollet, som i praktiken innebär att vissa tankar och känslor nu klassas som störande element, presenteras som en humanitär seger. Kritikerna kallar det något annat: en långsam överlåtelse av omdöme till de som aldrig behöver leva med konsekvenserna.
Det började, som sådant brukar, med en utredning. En arbetsgrupp med representanter från socialförvaltningen, kultur- och fritidsförvaltningen och en extern konsultfirma med specialisering på ”affektiv infrastruktur” kartlade var kommuninvånarna uttryckte olust. Resultatet var entydigt: människor mår dåligt av att se andra människor som mår dåligt, av att höra åsikter de inte delar, och av att konfronteras med att vissa livsval leder till sämre utfall än andra. Lösningen, enligt utredningen, var inte att förändra de bakomliggande förhållandena. Den var att reglera uttrycken.
Det nya protokollet inför därför så kallade ”affektiva zoner”. I bibliotek, vårdcentralers väntrum och på vissa busshållplatser får man inte längre diskutera frågor där ”utfallsskillnader mellan grupper” kan nämnas utan att samtidigt redogöra för strukturella förklaringar. Personalen har fått en checklista. Om någon nämner att barn till föräldrar med låg utbildning i genomsnitt klarar skolan sämre ska den som hör det omedelbart ”kontextualisera” med en påminnelse om resursfördelning. Gör man det inte riskerar man en anmälan om bristande värdegrund.
Det intellektuella problemet är inte att någon vill minska lidande. Problemet är att protokollet behandlar verkligheten som ett designfel. Om statistik visar att vissa beteenden korrelerar med sämre hälsa, lägre inkomst eller högre brottsbenägenhet, blir statistiken i sig det som ska åtgärdas. Inte genom att undersöka mekanismerna, utan genom att göra det socialt kostsamt att nämna dem. Det är en elegant lösning för den som aldrig behöver fatta beslut baserade på den informationen. För läraren som ser mönstret i klassrummet, för socialsekreteraren som ser det i ärendena, eller för den som bara vill förstå varför vissa saker inte förbättras trots ökade anslag, blir det svårare.
Man kan invända att detta är överdrivet, att ingen kommun faktiskt gör så här. Det stämmer. Än. Men logiken är redan etablerad. När en skola i en annan kommun förra året stoppade en gästföreläsning om ungdomsbrottslighet för att siffrorna ”kunde upplevas som stigmatiserande”, var det inte en enskild incident. Det var en tillämpning av samma princip: skyddet mot obehag väger tyngre än möjligheten att beskriva världen som den ser ut. När samma princip institutionaliseras i ett kommunalt protokoll blir det svårare att backa.
Det finns en ironi här som sällan uttalas. De som mest energiskt försvarar den nya ordningen gör det ofta i namn av de svagaste. Samtidigt är det just de grupper som protokollet säger sig skydda som förlorar mest på att problemen inte får beskrivas korrekt. En politik som gör det dyrt att säga att vissa familjemönster, skolval eller kulturyttringar ger sämre resultat kommer inte att göra de resultaten bättre. Den kommer bara att göra det svårare att veta vilka åtgärder som faktiskt fungerar.
Kommunalrådet som drev igenom protokollet sa i debatten att ”vi kan inte längre acceptera att vissa sanningar skadar människor”. Det är en intressant formulering. Den förutsätter att det finns sanningar som är så farliga att de måste hållas borta från de som lever mitt i dem. Den förutsätter också att de som beslutar om vilka sanningar som är farliga är bättre på att avgöra det än de som drabbas av konsekvenserna.
Kanske är det så. Kanske är det bättre att människor inte vet varför deras barns klasskamrater presterar olika, varför vissa bostadsområden kräver mer polis än andra, eller varför vissa välfärdsprogram inte ger de resultat som utlovades. Kanske är tryggheten att slippa höra det värd priset.
Men då bör man åtminstone vara ärlig med vad man säljer: inte en bättre förståelse av världen, utan en mer hanterbar upplevelse av den.
Och när nästa utredning kommer, den som ska mäta hur mycket tryggare invånarna känner sig nu när de inte längre får höra vissa saker, kommer resultatet förmodligen att bli positivt. Det är så det fungerar. Man mäter det man vill mäta. Resten får man hantera senare.