Oberoende. I den mån tanken tillåts gå hela varvet.
Samhället sänkte kravet på hjärna – och skickade fakturan till dem som fortfarande har en
Kortsiktiga beslut fattas med applåd. Konsekvenserna kommer med Kuvert. De som kan räkna får öppna det.
Det började inte med en konspiration.
Det började med en mening som lät snäll.
Vi tar det sen.
Sen kom aldrig. Däremot kom en arbetsgrupp, en slogan, en tillfällig lösning som blev permanent, och en människa i ett kök som tittade på nästa räkning och förstod att någon annan hade haft en känsla.
Expressbladet har kartlagt fenomenet. Inte IQ-testet i sig. Utan den politiska vanan att behandla verkligheten som en oönskad bisats.
Diagnosen, enligt köket
I ett trapphus i Västerås förklarar en undersköterska saken utan powerpoint.
– Jag kan räkna till trettioett. Det räcker för ett schema. Det räcker inte för att förstå hur man kan stänga en grej innan man öppnat nästa och kalla det framtid.
En civilingenjör i samma trappa nickar. Han har slutat förklara elpriset på släktmiddagar.
– Folk vill ha tre saker samtidigt. Billigt. Grönt. Alltid. När jag säger att två av tre går, blir jag problematisk. Inte matematiken. Jag.
Det är den nya arbetsfördelningen.
En grupp fattar beslut efter hur det känns i bröstet klockan 18.12 i studion.
En annan grupp får se hur det känns i plånboken klockan 07.40 nästa höst.
Kortsiktighetens lilla handbok
Expressbladet har, efter samtal med personer som fortfarande läser fotnoter, sammanställt metoden.
1. Hitta ett problem som syns på bild.
Ett rakt rör. En kö. Ett ansikte. Perfekt.
2. Lova motsatsen före lunch.
Inte lösningen. Känslan av lösning.
3. Kalla invändningen för höger.
Fungerar även när invändningen är en tabell.
4. Tillsätt en grupp.
Gruppen ska inte hinna klart. Det är poängen.
5. När räkningen kommer: skyll på stämningen i omvärlden.
Omvärlden har dålig tajming. Den brukar ha det.
En kommunikatör som ber att få kallas Linje 2 sammanfattar internlogiken:
– Väljarna orkar inte tre led. Då tar vi ett led. Sen tar vi ett till när det första slår bakut. Det kallas lyhördhet.
Vi frågar vad det kallas när någon faktiskt tänkte tre led från början.
– Elitism, säger hen. Eller faktamotstånd från andra hållet. Vi har inte landat i begreppet.
De som fortfarande tänker, en utrotningshotad nyttighet
Det finns kvar människor som kan hålla två tankar i huvudet utan att behöva en app.
De är obekväma på möten.
De frågar och sen då.
De påpekar att ett tak utan golv är ett hål.
De säger att en skola utan kunskap inte blir snällare, bara tystare.
De räknar på vad som händer om man betalar folk för att stanna där det inte byggs något, och straffar folk för att gå dit det byggs något.
Sådana personer får höra att de inte förstår komplexiteten.
Komplexiteten, visar det sig, är oftast addition.
En rektor som slutat svara i telefon efter klockan nio säger:
– Vi skulle höja resultaten genom att sänka kraven och kalla det inkludering. Det inkluderade alla utom den som kunde läsa en mening med bisats. Hen blev sittande och vänta på de andra. Sen kallades väntan likvärdighet.
En elektriker i samma kommun är kortare.
– Ni stängde det som funkade. Ni öppnade det som kändes rätt. Sen blev det mörkt. Då var det marknadens fel. Marknaden var en sladd.
Vänstern, i den mån den får vara med i texten
Det vore fusk att låtsas att vanan saknar adress.
En viss politisk familj har i decennier behandlat verkligheten som en ouppfostrad släkting: jobbigt att ta med till festen, men den ska ändå sitta tyst i hörnet medan man talar om rättvisa.
Rättvisan mäts i avsikter.
Utfallet skickas till ekonomiavdelningen, som inte var bjuden.
När någon säger att bidrag utan krav skapar fler bidrag, kallas det hårt.
När någon säger att en stad inte blir tryggare av att man byter ord för otryggheten, kallas det polarisering.
När någon säger att energi inte uppstår för att en minister känner hopp, kallas det teknikfientligt. Vilket är nära sanningen, bara omvänt.
En äldre sossemedlem i Örebro, som röstade när partiet fortfarande kunde skämmas för slarv, suckar i en sopnedkastslucka:
– Förr skulle arbetaren kunna något. Nu ska hen känna något. Känslan räcker till valaffischen. Den räcker inte till lönen.
Det är inte ett citat som överlever en internchatt.
Just därför är det användbart.
Konsekvensen, den tråkiga
De kortsiktiga besluten gör inte alla lika dumma.
De gör de dumma besluten billiga för den som fattade dem, och dyra för den som såg dem komma.
Den som tänkte efter får:
- högre räkning
- sämre skola till barnen
- längre vårdkö
- ett samtal om omställning från någon som inte omställer sig själv
- och en uppmaning att inte vara negativ
Negativ, i det här språket, betyder förutsägbar.
En statsvetare som Expressbladet egentligen inte ville ringa säger att samhället utvecklat selektiv dumhet: man kan bygga en app som minner om att vattna basilikan, men inte en budget som minner om nästa vinter.
– Intelligensen är inte borta, säger hen. Den är omplacerad. Den sitter i privata kalkylark och tittar på offentliga presskonferenser som på väderlek. Med samma hopp om att det ska gå över.
Det går inte över.
Det går i arv.
Barnen till den som tänkte får ärva både räkningen och föreläsningen om varför räkningen är en känsla.
Slutsats från redaktionen
Bristen på intelligens i samhället är inte att folk inte kan läsa.
Bristen är att läsandet straffas.
Den som ser nästa steg blir en festförstörare.
Den som inte ser det blir minister för steget innan.
Så rullar det.
Tills någon slår upp kuvertet, räknar efter, och inser att hjärnan inte var ett privilegium.
Den var infrastruktur.
Och infrastrukturen har, enligt senaste protokollet, skjutits till nästa mandatperiod.
Fakta: Att tänka efter är fortfarande tillåtet. Att få betalt för det är under utredning. Utredningen har inte tänkt efter.