Staten bad om ursäkt – nu kräver arbetsgruppen ursäkt för ursäkten
Kiruna/Stockholm. Samebyar, myndigheter och tre konsulter har fastnat i ett historiskt rundabordssamtal som enligt protokollet inte får avslutas.
Staten har bett om ursäkt, öppnat utredningar, tillsatt råd, finansierat dialogprocesser och lovat att lyssna mer. Nu kräver den nybildade Samverkansgruppen för Fortsatt Ofärdighet att regeringen även ber om ursäkt för att tidigare ursäkter varit “för avslutande i tonen”.
– Det finns en risk att en ursäkt uppfattas som att någonting är färdigt, säger gruppens tillförordnade processledare. Och det vore djupt problematiskt för processen.
I ett försök att visa språklig lyhördhet lovade staten dessutom att aldrig mer säga ordet “lapparna”. Löftet sprack redan i första utkastet till pressmeddelandet, där någon på departementet hade skrivit: “Dialog med lapparna – slutversion FINAL 7”. Dokumentet döptes snabbt om till “Dialog med berörda urfolksföreträdare – slutversion FINAL 8”, vilket enligt arbetsgruppen var ett viktigt steg framåt och enligt alla andra exakt samma fil.
Bakgrunden är en intern promemoria som Expressbladet tagit del av, där statens hantering av mark, språk, rättigheter, kulturarv och historiska övergrepp sammanfattas i tre punkter: något har tagits, något ska ges tillbaka och när det ges tillbaka uppstår ett nytt samverkansbehov.
Enligt promemorian är det tredje steget avgörande. Utan det riskerar frågan att få en riktning, vilket kan leda till beslut, vilket i sin tur kan leda till ansvar.
– Ansvar är ofta början på slutet för en fungerande arbetsgrupp, säger en tjänsteman på Länsstyrelsen, innan han hastigt ber att få bli citerad som “en källa nära kaffemaskinen”.
Vid Länsstyrelsen i Norrbotten beskriver flera handläggare situationen som “administrativt levande”. När gruvan betalar arrende är arrendet för lågt. När arrendet höjs är marken för känslig för arrende. När marken lämnas ifred saknas infrastruktur. När infrastruktur byggs är vägen ett sår. När vägen dras om saknas vägen. När någon påpekar detta tillsätts ett nytt metodstöd för att förstå varför frågan inte bör beskrivas så.
– Man kan tillgodose ett krav, säger en utredare som efter tre möten bad om omplacering till Skåne. Men man kan inte tillgodose ett tillstånd. Tillståndet är att ärendet inte är färdigt.
I Stockholm har kulturministern redan kallat till nästa rundabordssamtal. Temat är “hur vi lyssnar på hur vi lyssnar”. Föregående möte hette “hur vi lyssnar bättre”. Mötet dessförinnan hette “hur vi lyssnar tillräckligt”. Ett tidigare pilotmöte hette “hur vi slutar prata och bara lyssnar”. Protokollet från det mötet är tomt.
Det tolkades av departementet som ett genombrott, av konsulterna som fakturerbart och av referensgruppen som “ett nytt tomrum som staten måste ta ansvar för”.
På plats i fjällen är stämningen mer praktisk än pressmeddelandena antyder. En renskötare som Expressbladet träffar vid en vägbom säger att han egentligen bara vill ha el, fungerande mobiltäckning och en väg som inte förvandlas till havregrynsgröt varje vår.
– Men det går inte alltid att säga så, förklarar han. Då hamnar man i fel arbetsgrupp. En lösning tar slut. En process kan man ha med sig till Almedalen.
Vid ett universitet som inte vill namnge sitt råd för känsliga frågor varnar forskare nu för att nöjdhet kan vara “kulturellt reducerande”.
– Nöjdhet är ett majoritetspåfund, säger en lektor i urfolksrelationer. Stänger man ärendet stänger man dialogen. Och stänger man dialogen stänger man också den del av budgeten där dialogen ligger. Det vore väldigt olyckligt, särskilt för dialogen.
Regeringen svarar nu med en ny satsning: Nationella kommissionen för fortsatt ömsesidig bearbetning. Kommissionen ska bestå av representanter från staten, berörda organisationer, fyra experter, två processledare, en grafisk facilitator och minst tre personer som lovat att inte sammanfatta något för tidigt.
Budgeten är säkrad till 2034. Därefter ska den omförhandlas, vilket enligt ett internt arbetsdokument redan räknas som ett möjligt brott mot kommissionens rätt att inte vara färdig.
Expressbladet har sökt Sametinget för en kommentar. De återkom med att de inte hunnit bli klara, men att detta inte ska tolkas som passivitet utan som en pågående form av närvaro.