Stekt fläsk och bacon – den ultimata maträtten som återför oss till det väsentliga
Det finns maträtter som fyller magen. Sedan finns det maträtter som fyller något större. Stekt fläsk med bacon tillhör den senare kategorin. När fläsket har legat i stekpannan tillräckligt länge för att kanten ska bli knaprig, och baconet har gett ifrån sig sitt fett så att allt glänser i en gemensam sås, upphör diskussionen. Då återstår bara tystnad, salt och en känsla av att man har gjort något rätt.
I en tid då alltfler försöker förklara mat med ord som ”hållbarhet”, ”balans” och ”ersättning” fortsätter stekt fläsk och bacon att göra det det alltid har gjort: leverera. Fettet är inte ett problem. Fettet är transportmedlet. Det bär smaken från pannan till gommen och vidare in i resten av dagen. Potatisen tar upp det. Ägget får en yta. Brödet blir en nödvändighet snarare än ett tillbehör.
Expressbladet har träffat två personer som båda beskriver rätten som något mer än mat.
”Det var det enda som fick far att sätta sig ner”
Lars-Erik Holm, 67, från en gård utanför Falkenberg, minns hur stekt fläsk fungerade som en sorts inofficiell kalender i hemmet.
– Far var ute tidigt och kom in sent. Det var inte alltid så att man pratade. Men när mamma stekte fläsk, och det luktade ut i farstun, då visste man att han skulle komma in och sätta sig. Inte för att det var fest. För att det var klart. Han åt långsamt, tog en bit, tittade ut genom fönstret, tog en till. Ingen sa att det var gott. Det behövdes inte. När tallriken var tom reste han sig och gick ut igen. Det räckte.
Holm steker fortfarande fläsk på samma sätt: långsamt, i egen panna, tills kanten har fått färg. Han säger att han har provat andra saker.
– Man kan äta annat. Men det är inte samma sak. Det här är det man kommer tillbaka till när man inte orkar hitta på något.
”Jag lagade det första gången jag bodde ensam och det höll”
Elin Vargas, 34, bor i en lägenhet i Umeå och arbetar skift. Hon berättar att stekt fläsk och bacon blev den första maträtt hon lagade regelbundet när hon flyttade hemifrån.
– Jag hade ingen aning om vad jag höll på med. Jag köpte fläsk för att det var billigt och bacon för att det stod på extrapris. Jag stekte för länge första gången och det blev hårt. Andra gången blev det bättre. Tredje gången förstod jag att man ska låta det vara. Inte röra det hela tiden. Bara låta det bli.
Vargas säger att rätten har följt med henne genom olika perioder.
– När det har varit mycket på jobbet, eller när man inte vet vad man ska äta, då blir det det här. Det kräver inte att man är på humör. Det blir bra ändå. Jag har ätit det med potatis, med bröd, med ägg, ibland bara med senap. Det spelar ingen roll. Det är fortfarande samma rätt.
Hon tillägger att hon inte ser någon anledning att byta ut det.
– Man kan kalla det vad man vill. Men när man sitter där och det är varmt och det smakar som det ska, då tänker man inte på något annat. Det är tillräckligt.
Expressbladet konstaterar att båda berättelserna pekar på samma sak. Stekt fläsk och bacon kräver inte förklaring. Det kräver en panna, tid och att man låter det bli det det är. Resten ordnar sig.