Vänsterns hemliga PM: “Välfärden = den som får pengar. Punkt.”
Ett påstått arbetsmaterial från “rörelsen” definierar välfärd som antalet mottagare – och den som betalar som en förutsättning, inte ett mål.
STOCKHOLM. Expressbladet har tagit del av vad som uppges vara ett internt arbetsmaterial från “rörelsen”. Dokumentet är märkt Ej för media, ej för väljare, ej för mormor. På sidan 2 står definitionen som nu skakar fikabord från Södermalm till Skellefteå:
Välfärden är summan av de som tar emot. Ju fler mottagare, desto mer välfärd. Den som betalar är en förutsättning, inte ett mål.
En källa med insyn, som bad att få kallas “någon som fortfarande har samvete och ett Excel-ark”, suckar:
— Vi slutade mäta om folk fick det bättre. Vi mäter om fler står i kön. Kön är beviset. Kön är kärleken. Kön är mandatperioden.
Så omskrevs orden
I läckan finns en liten ordlista. Expressbladet återger den i sin helhet, av hänsyn till offentligheten och åtminstone tre personer som fortfarande tror att ord betyder något.
Välfärd – antal bidragstagare plus deras anhöriga plus den som “kanske ska söka sen”.
Rättvisa – att den som jobbar extra inte ska märka det för mycket.
Elit – den som kan fylla i en blankett utan hjälp, och därför är misstänkt.
Resurs – den som ännu inte är inne i systemet. Ett slags obearbetad malm.
Arbete – fint i tal, riskabelt i budget. Kan leda till att folk slutar räknas.
En passus i marginalen är handskriven: “Säg aldrig ‘bidrag’. Säg ‘stöd’. Säg aldrig ‘beroende’. Säg ‘trygghet i vardagen’. Säg aldrig ‘vi har slut på pengar’. Säg ‘vi har slutat räkna fel saker’.”
Läckans stolthet: tillväxtmodellen
Ett diagram, ritat som av någon som hatar linjal, visar den nya tillväxten. BNP är utbytt mot BTA: Bidragstagare Till Avlöning. När kurvan pekar uppåt skålar man i konferenskaffe. När någon går från bidrag till lön sjunker välfärden. Det noteras som “ett allvarligt bakslag i inkluderingen”.
En intern kommentar lyder:
— Varje person som blir självförsörjande är en förlust för statistiken. Vi måste bli bättre på att fånga upp dem innan de gör något sådant.
Expertvittnen som inte ville heta något
Expressbladet ringde en statsvetare. Han skrattade först. Sen slutade han.
— Det är den logiska slutstationen när välfärd slutar vara ett skyddsnät och börjar vara en identitet. Nätet ska fånga den som faller. I det här pappret är nätet befolkningen.
En ekonom, också anonym, räknade på en servett:
— Om definitionen är mottagaren, då är den som betalar ett slags elräkning. Man släcker inte lampan. Man tar bara ut mer från hallen.
Vad dokumentet vill att du ska känna
Sista sidan är en kommunikationsguide. Tonen ska vara varm. Siffrorna ska vara runda. Motargument ska kallas “högerns känslokyla”. Frågan “vem betalar?” ska besvaras med “vi alla”, vilket i praktiken betyder “de andra, tills de också är med i definitionen”.
En punkt är understruken tre gånger:
Om någon säger att kakan är slut – byt ämne till kakan som känsla.
Expressbladets slutsats
Om läckan stämmer är välfärden inte längre det som gör att folk klarar sig. Den är det som gör att folk räknas. Bidragstagaren är inte ett tillfälligt läge. Hen är själva innehållet. Den som arbetar är scenarbetare: nödvändig, osynlig, gärna tyst i lunchen.
Göteborgaren vi intervjuade i förrgår hade en vits om saken och ett glas rödvin. Kusinkollektivet ville ha group rebate på barnbidraget. Båda bad att få återkomma när de förstått om de var välfärd eller bara släkt.
Vanliga läsare uppmanas att inte bränna dokumentet. Det är redan laminerat i någon källare. Det räcker.