Vänsterns stora självskadehelg: När åsiktskorridoren smalnar av till ett trångt rör
Det råder febril aktivitet i de röda leden. Partikamrater och ledarskribenter står hand i hand och stirrar stint in i väggen, djupt eniga om att om verkligheten inte passar in i partiets femårsplan så är det sannerligen verkligheten det är fel på. För varför luras med fula lögner när man kan uppfinna en helt egen dimension av sanningen?
Inom den moderna vänstern har man sedan länge insett att det där med "fakta" och "empiri" är ett ganska klumpigt och mossigt påfund. Det är ju trots allt känslor och goda intentioner som bygger samhällen, inte tråkiga räknedosor från SCB.
1. Det magiska trolleritricket: Att förinta problem genom att byta namn på dem
Varför åtgärda ett havererat välfärdssystem eller skenande integrationsproblem när man bara kan semantisera bort dem?
Steg 1: Säg att segregation inte existerar, det är bara ”geografisk dynamik”.
Steg 2: När skolresultaten dalar, byt namn på begreppet "kunskapskrav" till något mer inkluderande som inte kränker någons självkänsla.
Steg 3: När folk påpekar att det brinner, utropa en konferens om brandfara och kalla alla som kritiserar elden för fascister.
Det är genialt i sin enkelhet. Om ingen tillåts säga högt att kejsaren är naken, så går han ju de facto runt i guldväv.
2. Den heliga offerkoftan som statsskick
Inom vänsterns finaste salonger finns det en outtalad regel: den som skriker högst om sin egen moraliska överlägsenhet vinner debatten, oavsett om hen har substans för fem öre. Om någon mot förmodan skulle komma dragande med obekväm statistik, dras den gamla beprövade nödbromsen:
”Det där ligger på en strukturell nivå och kan inte mätas med traditionella måttstockar.”
Översatt till vanlig svenska: ”Vi vägrar att erkänna att vi hade fel, så vi låtsas att du är elak som ens frågar.” Det är en politisk akrobatik av rang att konsekvent kräva total skattefinansierad transparens för alla andra, samtidigt som man själv skärmar av sig i en ideologisk bubbla tjockare än armerad betong.
3. När godhet blir en privatselfie
Det absolut mest skrämmande med den moderna godhetsindustrin är inte att man vill väl – för det vill ju alla – utan att själva avsikten har blivit ett frikort för inkompetens. Så länge man har rätt värdegrund på plakatet spelar det ingen roll om politiken i praktiken slår undan benen på vanligt folk.
Om reformen misslyckas var det för att folket var ”för omogna” för att förstå den djupare analysen. Det är den ultimata narcissismen: att älska sin egen godhet så mycket att man inte bryr sig om ifall folk faktiskt far illa på vägen.
Slutsats: Vänsterns problem är inte att de saknar visioner. Problemet är att de har reducerat politik till en exklusiv moralisk medlemsklubb där sanningen är ett störande moment. När måttet är rågat av floskler, ideologisk skygglappsdrift och verklighetsfrånvända skrivbordsprodukter, står man där till slut – ensam i ekokammaren, med ett knippe vackra slagord och ett samhälle som rasar runt knuten.