Vänsterpartiets våldssoppa: När terroranklagelser och extremism städas för sent – och väljarna belönar det
Ledare
Vänsterpartiet, med sin riksdagsgrupp i Stockholm, säger sig vara ett seriöst riksdagsparti. Ändå återkommer rapporter om företrädare och kandidater som hyllat eller uttryckt stöd för våldsbejakande och terrorstämplade organisationer. Frågan är varför partiet gång på gång agerar först efter mediegranskningar.
Det är en återkommande politisk soppa. Inte nödvändigtvis därför att hela partiet delar samma uppfattningar, utan därför att partiledningen tycks få problem med gränsdragningen först när uppgifterna blir offentliga. Kritiken gäller bland annat stöd för palestinska PFLP, symboler och uttalanden kopplade till Hamas samt material som kritiker beskrivit som antisemitiskt eller terrorromantiserande.
Inför valet 2026 har Expressen rapporterat om omkring 25 V-kandidater som enligt tidningens granskning spridit antisemitism, hyllat terrorstämplade grupper eller uttryckt stöd för diktaturer. Expressen har också rapporterat om att Vänsterpartiet i Sävsjö drog tillbaka hela sin kommunlista efter granskningen. Partiledningen har fördömt våld mot civila och markerat mot olämpliga företrädare. Men återkommande fall gör att frågan inte försvinner genom ett pressmeddelande.
Konkreta exempel som återkommer
Kristofer Lundberg uteslöts ur Vänsterpartiet efter stöd för PFLP, enligt både SVT och Expressen. Lundberg beskrev beslutet som hyckleri och hävdade att partiet tidigare haft kontakter med organisationen. Oavsett hur man bedömer hans invändning kvarstår den politiska frågan: varför upptäcks gränsdragningen först när konflikten blivit medial?
Expressen har även rapporterat om andra kandidater och företrädare som använt symboler, skrivit stödjande brev till dömda personer eller delat material som kritiker kopplat till Hamas och andra terrorstämplade organisationer. Sådana uppgifter måste bedömas från fall till fall och med tydlig skillnad mellan dokumenterade uttalanden, politiska symboler och andrahandsuppgifter. Men ett parti som vill ha regeringsinflytande måste kunna göra den prövningen innan kandidaterna hamnar på valsedlarna.
Säkerhetspolisen beskriver den autonoma vänsterextrema miljön som våldsbejakande och kopplad till hot, våld och skadegörelse mot meningsmotståndare. Det betyder inte att Vänsterpartiets medlemmar som kollektiv tillhör den miljön. Det betyder däremot att partier måste vara tydliga när symboler, kontakter eller personer rör sig nära den gränsen.
Varför tar soppan aldrig slut?
Vänsterpartiets kommunistiska rötter och traditionen av antiimperialistisk solidaritet förklarar inte automatiskt stöd för våld. Men de kan bidra till en politisk miljö där vissa rörelser bedöms mildare än andra. När partiet sedan städar först efter granskningar uppstår intrycket att principerna är förhandlingsbara.
Det intellektuella problemet är inte att kritisera Israels politik eller försvara palestinska civila. Det måste vara möjligt inom demokratiska ramar. Problemet uppstår när kritik mot en stat blandas ihop med stöd för grupper som angriper civila, när antisemitism ursäktas som antiimperialism eller när väpnat våld romantiseras som befrielsekamp.
Det är inte så att hela partiet är våldsbejakande. De flesta medlemmar vill ha högre skatter, starkare välfärd och en hårdare Israelkritik inom parlamentariska ramar. Men när kandidater med kontroversiella uttalanden ändå får starkt stöd, och när nya fall fortsätter att dyka upp, blir partiets interna kontroll en demokratifråga.
Vänsterpartiet vill vara ett seriöst riksdagsparti med regeringsinflytande. Då räcker det inte att säga att de olämpliga personerna ”inte har något med partiet att göra” efter att de har avslöjats. Partiet måste kunna visa vilka regler som gäller, hur kandidater granskas och var gränsen går – innan väljarna behöver göra jobbet.
Källor: Expressens granskning av V-kandidater och Sävsjölistan, SVT:s rapportering om Kristofer Lundberg samt Säkerhetspolisens beskrivning av våldsbejakande extremism.