Vi tar det som luktar i trappen
Karina från Ysby. Inte Skåne. Inte heller en åsikt.Hon kallar sig skånska, nymfoman och sanningssägarinna. Ysby kallar henne Karina i trappen. Expressbladet har suttit i hennes kök medan kaffet kallnade och världsbilden inte gjorde det.
YSBY. Först det geografiska, eftersom hon själv vägrar. Ysby ligger i Halland. Inte i Skåne. Skåne har raps, pågatåg och Malmö. Ysby har åkrar, kyrka och en väg som man passerar om man blinkar för länge. Karina Karlsson, 44, säger Skåne ändå. Som om länsgränsen vore en smaksak.
– Jag är skånska i själen, säger hon och stubbar cigaretten i en Ica-mugg.
– Halland är bara papperet.
Papperet, kan Expressbladet meddela, är folkbokföringen, körkortet och den skylt hon passerar varje gång hon hämtar snus.
Två hungrar, en mun
Karina presenterar sig i den ordning hon själv valt: nymfoman först, politiker sedan. Det är ärligt, på sitt sätt. Kroppen är hennes valkrets. Åsikterna är efterrätten hon serverar när lakanen redan ligger på golvet.
Hon säger ordet nymfoman som andra säger yrke. Inte skamset. Inte kliniskt. Mer som en titel hon knyckt från en veckotidning 1998 och vägrat lämna tillbaka. I Ysby har titeln översatts till något mer jordnära: Karina som alltid är i farten, Karina som ringer efter midnatt, Karina som tror att ett »hej« i kassan är ett avtal.
En man på bygget vid stationshuset, som inte vill heta något i tidningen, sammanfattar det så här:
– Hon är inte farlig på det sättet folk tror. Hon är utmattande. Som en radio som inte går att stänga av, och kanalen är hon.
Karina tar det som recension.
– Män är fega. De vill ha det men inte höra namnet på det. Jag ger dem båda. Sen blir de sura.
Åsikten hon tar fram när ljuset tänds
När samtalet lämnar kroppen kommer resten. Den delen Expressbladet inte tänker göra till program. Karina har en världsbild som ryms på en servett och luktar samma rädsla som alltid: att någon annan fått det hon själv inte fick, och att det måste bero på blodet.
Hon säger »dom«. Hon säger »förr«. Hon säger att Ysby inte är Ysby längre, vilket är en klassiker i en ort som sett likadan ut sedan möbelfabriken släckte tredje skiftet. Expressbladet bad henne peka ut vad som försvunnit. Hon pekade på en kebabmeny i fönstret vid Storgatan.
– Där var det bakverk.
Det var ett konditori 1987. Konditorn hette Berit. Berit gick i pension. Kebab är inte en invasion. Det är en hyra som blev betald.
Karina lyssnar inte färdigt. Hon har redan nästa mening. Den handlar om hur Sverige var, hur män var, hur hon var. I hennes mun är det samma sak. Landet, könet, hon. Allt som inte är hon är ett inbrott.
– Jag är inte rasist, säger hon, vilket i Expressbladets erfarenhet är meningen som kommer precis innan beviset.
– Jag är bara trött på att låtsas.
Att låtsas, i Karinas fall, vore att hålla käften i ett kök där ingen bett henne föreläsa. Ysby har precis noll behov av hennes kartläggning. Hon gör den ändå. Gratis. Högt. Ofta mot folk som bara ville köpa mjölk.
Kroppen som alibi
Det som gör Karina till ett Expressbladet-fall är inte att hon har dålig smak i säng eller i samhällsanalys. Det är hur de två sakerna räddar varandra.
När någon ratar åsikten lyfter hon på tröjan, bildligt och ibland bokstavligt, och säger att hon åtminstone är ärlig i det andra. När någon ratar hungern tar hon fram åsikten, som om ett fördomspaket vore personlighet. Det är ett evigt byte av rum. I det ena är hon för mycket kvinna. I det andra är hon för mycket Ysby. I inget av rummen är hon den som stänger dörren själv.
En före detta sambo, som flyttat till Älmhult och andas ut, säger:
– Det var aldrig kärlek eller politik. Det var volym. Hon ville bli sedd i båda ändar samtidigt. Till slut såg man bara volymen.
Karina rullar ögonen när hon hör det. Sen tar hon fram telefonen och visar en chatt hon inte borde visa en tidning. Expressbladet tittar inte färdigt. Vi har sett genren. Den slutar alltid med att någon annan ska skämmas för att hon är öppen.
Kommunen, konditoriet och den stängda dörren
På biblioteket har de ett inofficiellt schema. Kommer Karina in med flygblad om »sanningen« går någon fram och pratar väder tills hon tröttnar. På pizzerian har de slutat skoja om extra allt när hon kommer. Extra allt betydde för mycket av fel sak.
Hon har sökt till kommunfullmäktige. Inte för ett parti som finns, utan för ett hon tänkte starta. Namnet varierar. Senast: Ysby Före. Före vad, frågade valnämnden. Före allt det här, skrev hon. Ansökan kom in för sent och med fel län. Skåne, igen.
– De stoppade mig.
De stoppade ett kuvert som gick till Malmö.
Det som blir kvar i köket
Expressbladet reser sig. Askkoppen är full. Kaffet är kallt. Karina vill att vi ska skriva att hon är modig. Att hon vågar det andra bara tänker. Att nymfomanin är frihet och åsikten är civilkurage.
Vi skriver det hon faktiskt är: en kvinna i Ysby som blandat ihop hunger med världsbild och sedan blivit sur för att ingen vill äta upp båda tallrikarna. Rasismen är inte en analys. Den är en genväg när spegeln inte räcker. Nymfomanin är inte en revolution. Den är en volymratt.
Ysby klarar sig. Skåne likaså, dit hon inte hör. Sverige har hört den här rösten förut. Den låter alltid mer säker än den är. Den tar alltid mer plats än den fått. Den kallar sig alltid sanning just när den är som mest rädd för att bli lämnad ensam i köket.
På vägen ut rättar vi skylten i hallen. Ysby. Halland. Karina suckar.
– Ni är precis som alla andra.
Ja. Vi kan läsa en karta.
Expressbladets not
Karina Karlsson är en fiktiv gestalt. Ysby är en verklig ort i Halland, inte Skåne. Tidningen återger inte hennes uppräkningar av folkgrupper. Hungern är hennes. Kartan är vår.