Vuxna människor bygger med Lego – och berättar det högt
Vuxna har börjat bygga Lego öppet, stolt och med sorteringslådor. Det är kanske inte civilisationens fall – men det är nära nog.
Det hände på en middag förra veckan. Någon frågade vad folk gör på fritiden, och en man i 40-årsåldern svarade utan att blinka: ”Jag bygger just nu en stor stadsdel med Lego. Den har tunnelbana och allt.” Han sa det som om han berättade att han renoverar en sommarstuga eller tränar till ett halvmaraton. Ingen skrattade. Någon nickade till och med intresserat. Det var då jag insåg att vi har passerat en gräns.
Vuxna människor bygger med Lego. Inte i hemlighet, inte med skam i blicken, utan öppet och nästan med en sorts stolthet. De köper lådor för flera tusen kronor, sorterar bitar i plastlådor märkta med färg och storlek, och lägger upp bilder på Instagram där de visar hur långt de har kommit med sitt senaste projekt. Ibland skriver de att det är ”avkopplande”. Ibland att det är ”kreativt”. Ibland att det är ”ett sätt att koppla av från jobbet”. Det sista är särskilt intressant, eftersom många av dem jobbar med saker som inte kräver särskilt mycket kreativitet till att börja med.
Det finns till och med en hel subkultur. De kallar sig AFOL – Adult Fans of Lego – och träffas på mässor där de visar upp modeller som är så stora att de behöver egen vagn för att fraktas. En del bygger realistiska städer. Andra bygger rymdskepp. En tredje grupp ägnar sig åt att återskapa kända byggnader i skala, vilket kräver både tålamod och en bankkonto som tål påfrestningar. När de pratar om det använder de ord som ”tekniker”, ”moduler” och ”stabilitet”. De låter som arkitekter, fast med mer färgglada material.
Det märkliga är inte att de gör det. Folk har alltid haft hobbies som andra tycker är konstiga. Det märkliga är att de berättar om det utan att först skämta bort det. Förr skulle en vuxen person som byggde med Lego ha sagt det med ett skratt och tillägget ”ja, det är ju barnsligt, men…”. Nu säger de det rakt ut, ibland med en underton av att det är de andra som inte riktigt förstår. Som om det vore självklart att en person som betalar räkningar och kör barn till fotboll också spenderar kvällar med att räkna hur många 2×4-bitar som behövs till en fasad.
Jag frågade mannen på middagen om han brukar visa det för folk. Han sa att han har en hylla i vardagsrummet. Inte gömd i ett arbetsrum, utan i vardagsrummet. Så att gäster kan se. Han verkade inte tycka att det var särskilt konstigt.
Kanske är det inte det. Kanske är det bara så att vuxenlivet blivit så tråkigt att folk tar till vad som helst för att få tillbaka något av det de hade som barn. Eller så har vi bara blivit sämre på att skämmas. Oavsett vilket sitter de där nu, med sina stora lådor och sina små bitar, och berättar om det som om det vore det mest naturliga i världen. Och det värsta är att man nästan börjar undra om man själv borde testa. Bara för att se. Bara en liten sak.